Barnen har mutats med glass. Erik Andersson (V) kommer insläntrande på Landets goda med de fyra ungarna i släptåg. Snart kommer familjen att lämna Kisa för att flytta till Vimmerby. För Erik Anderssons del innebär det ett farväl till kommunpolitiken i Kinda. På senaste kommunfullmäktige avsade han sig samtliga politiska uppdrag.
Politiken har de senaste åren varit en stor del av hans vardag. Om han kommer att fortsätta sin politiska gärning på andra sidan kommungränsen står än så länge skrivet i stjärnorna.
– Var sak har sin tid, säger Erik Andersson och ser varmt på sina barn.
Att jobba i Vimmerby och ha familjen i Kisa blev till slut för mycket.
– Först och främst måste man prioritera familjen och jag tror att familjesituationen blir bättre där nere när man har jobb och skola på samma ställe. Det har varit mycket farande hit och dit den senaste tiden.
2017 gick han med i Vänsterpartiet. Han har sedan barnsben identifierat sig som vänster – trots en pappa som är centerpartist och en morfar som är socialdemokrat. Relationerna har funkat ändå.
– Jag var rätt irriterad på nedläggningen av Kindagårds café, Ungdomens hus vid Stjärnebo samt Allhamraskolan. Det man hade gjort här kändes inte riktigt rätt. Istället för att sitta hemma och tjura så tänkte jag: "Jag får engagera mig på något sätt i alla fall".
Sedan dess har det hänt mycket. Då hade var Vänsterpartiet i Kinda runt elva medlemmar. Idag är siffran nästan fem gånger så hög.
Att man lyckats bli så många förklarar han med att partiföreningen har välkomnat nya medlemmar och lyssnat på dem. Flera av medlemmarna är också nysvenskar, något som Erik Andersson tror gör Vänsterpartiet i Kinda unikt i kommunen.
– Vi har sugit upp deras frågor och det de har brunnit för. Och sen har vi visat hur man kan göra politik av det. De politiska förslagen i vår partiförening kommer ofta underifrån. Jag tror att det har tilltalat.
– Jag tror att andra partier sneglar på oss i och med att vi har lyckats få många nya engagerade personer. Med viss avund kanske.
En av hans hjärtefrågor är skolan och skolsegregationen.
– I Kinda har vi inte det problemet. Vi har Värgårdsskolan dit alla ungar kommer oavsett vilken bakgrund föräldrarna har. Då är jag mer oroad över utvecklingen i storstäder, med tilltagande segregation där man kan gå en hel skolgång med sina egna. Det blir väldigt sorterat.
Det finns ingen segregation i Kinda då?
– Jo, det gör det ju. Men det är betydligt enklare att hantera här. Det finns olika bostadsområden, men i sin klass så har man ungar med olika bakgrund. Och de hamnar på samma skola. Det tror jag är fundamentalt för att få samhället att hålla ihop.
Skolsegregationen leder till att många barn inte får en bra start i livet, menar han.
– Vi som samhälle sviker dem rätt tidigt. Istället håller vi på och härjar om vem som kan spärra in brottslingar längst. För mig borde diskussionen handla om hur vi ger våra ungar en så bra start som möjligt så att de kan ha ett gott liv. Då skjuter de inte ihjäl varandra, så enkelt är det.
En annan hjärtefråga är äldreomsorgen.
– I och med att vi blir fler och fler äldre så kommer behovet att öka. Redan idag är det jättesvårt att anställa den personal som behövs. Det är många som jobbar inom äldreomsorgen som är rätt "fed up" på den situationen som råder.
Hur ska man knäcka den nöten?
– Man kan inte fortsätta att spara på verksamheten. För mig är det är uteslutet.
Han nämner bland annat ökad grundbemanning. Att inte slita ut personalen. Fler ska anställas på fasta scheman så att behovet av vikarier minskar. Man ska inte behöva hoppa in för sjuka kollegor eller tvingas sälja sin semester.
– Genom att satsa och göra tillvaron mer dräglig kommer de som jobbar att vilja jobba längre, orka jobba längre. Man måste lyssna av den situation som personalen upplever.
Glassen är för länge sedan uppäten. Barnen har blivit rastlösa. Politiken sägs vara det möjligas konst, men att få dem att sitta still blir alltmer omöjligt. För att möjliggöra politik krävs också kompromisser. Något de flesta föräldrar kan känna igen sig i. Det har blivit dags att lämna över Erik Andersson till sina barn. För, som han återkommer till flera gånger under intervjun:
– Allt är politik till syvende och sist.
Så även att vara pappa.