Hofby tegelbruk låg vid sjön Åsundens västra strand. Mellan Hovby gård och Hovby brygga. Byggnaden är borta sedan länge.
Det enda som påminner om att lera från foten av det intilliggande Hovberget har formats och bränts i tusengradig hetta är några stenar till en husgrund.
Kvar finns även en och annan tegelsten med bomärket ”Hofby”. Namnet Hovby blev ett faktum efter att två gårdar slagits samman till en enhet med namnet Hopby, vilket senare ändrades till Hovby.
Tegelbruket grundades på 1860-talet. I en tid när Emil Oskar Lindgrén (1833–1875) var ägare till Hovby innan hans affärer slutade i konkurs.
Den driftige Lindgréns korta levnad innehöll mycket dramatik. Som 14-åring vådasköt han en tiggarflicka som arbetade på Hovby gård under några dagar.
Ingen i huset hörde skottet, men en läkare fattade misstanke efter rykten om flickans hastiga bortgång.
Emil Lindgrén erkände och dömdes för dråp och skickades utomlands efter en tyst överenskommelse med prästen i Västra Eneby.
Han återvände från Australien 1862 och hann med att vara ångbåtsbefälhavare på Kinda kanal innan han hastigt avled i hjärnblödning 42 år gammal.
På kanalen hade han bland annat fraktat tegel från bruket vid Hovby, men även från Karleby tegelbruk i Kisa som etablerades 1816.
Vid samma tid inleddes tegelslagning vid Åby bruk i Horn och senare även vid Hult utanför Hycklinge.
Det första årets produktion vid Karleby gav 5 000 taktegel och 4 000 murtegel. Lika mycket tegel framställdes under en enbart dag när bruket var som mest i gång.
Tillverkning av tegel var en ”storindustri” under 1700- och 1800-talen med cirka fem hundra tegelbruk runtom i Sverige.
Materialet konkurrerades ut när betongen gjorde sitt genombrott i det industriella byggandet.
I dag finns bara ett fåtal tegelbruk kvar.
I Hovby upphörde sannolikt tillverkningen 1912 när tegelslagare Karl Johan ”Tegel-Pelle” Pettersson lämnade bygden.
Desto mer uthålligt var bruket i Hult som höll ut till 1958 innan konkurrens från material för taktäckning som plåt och cement tog över marknaden.
I Kisa klarade sig Karleby tegelbruk i ytterligare tio år. Då hade byggnaderna drabbats av en förödande eldsvåda 1933, men byggts upp på nytt.
Efter nedläggningen 1968 stod bruket öde innan det brändes ner av brandkåren i samband med en övning i mars 1972.
Källor: ”En bok om Kisa socken”, ”Kindasocknarna Horn och Hycklinge i ord och bild” och Joakim Johansson ”Kinda kanal och Linköpings hamn”.