Det finns något hotfullt över Starberget. Något ruvande. Är det det förflutnas mörker som gör sig påmint eller är det våra hjärnor som spelar oss ett spratt? Vysten, spöket i Starberget, älskar att busa med förbipasserande. Otaliga är de vagnar som vält här under årens lopp.
Såhär i Halloween- och Allhelgona-tider omges vi av grinande pumpor, spindlar, spöken och andra läskigheter. Den enliga kusliga filmen och boken avlöser den andra. Corren vill inte vara sämre. Vi gick på spökjakt och besökte några riktigt kusliga platser i Kisa. Följ med, om ni vågar.
Starberget
Vi börjar vår vandring med att ta oss upp till det mytomspunna Starberget, även kallad Vystberget. Här bor enligt traditionen gasten Vyst, en myling som spelar den som rör sig i trakterna runt berget rysliga spratt.
Vysten (ett annat ord för myling) sägs vara en pojke som mördats av sin egen mor, eftersom hon inte hade någon far till barnet. Modern la honom i en bytta som hon gömde i en skreva i berget. Men byttan blev för trång då ungen växte. Han skrek: "bena lång, bytta trång, ta ur pinn, pinn, pinn!". Vystens rackartyg blev värre med åren och han lär även ha skämt ut sin morfar på ett kalas. Då kom mylingen farande, hoppade upp på bordet och började dansa medan han skrek: "Här dansar Pers dotterson i Månehult, i Månehult."
Högst uppe på bergets topp finns en ruin. Det var jägmästare Erik G:son Hjorth som lät uppföra den. Hjorth var en 1800-talsmänniska ut i fingerspetsarna och vurmade för naturromantik och gamla berättelser. Att låta uppföra en ruin som just en ruin var helt i hans smak.
Ruindyrkan var vanligt på 1800-talet. Olika former av fragment, skärvor och flagor från förr kom på modet.
Ruinen på Starbergets topp är anlagd av jägmästare Erik G:son Hjorth. Han var en äkta 1800-tals människa. Natur, folktraditioner och kultur var hans främsta intressen. Hjorth ligger begravd vid bergets fot tillsammans med sin hustru, Techla Hjorth.
Jägmästaren ligger begravd vid bergets fot tillsammans med sin fru, Techla Hjorth. Graven är inte utmärkt och är därför svår att hitta. Kanske var det precis så Hjorth ville ha det.
Här är jägmästare Erik G:son Hjorths grav. Hjorth (1832-1922) var naturromantiker och ville inget hellre än att begravas ute i det fria.
Att ta sig till Hjorths grav är inte det lättaste. Men den är väl värd ett besök Det finns en stig att följa från Starbergets fot. Genom lövskogsdungar löper den över stock och sten. Starbäcken flyter stilla intill. Kanske inte en så dum plats att tillbringa sista vilan på ändå?
Uppe i en djup skreva i berget finns Vystens trädgård. Det var i synnerhet här som mylingen härjade. Ingen vet numer exakt var trädgården ligger, men om man tittar riktigt noga under sin promenad på Starberget går det säkert att se spåren efter den än idag.
Nattetid kan man ha den stora äran, eller oturen, att stöta på en och annan lyktgubbe. De kallades även irrbloss och en tolkning av dessa väsen är att de var hädangångna markägare som fuskat med gränserna och sen inte kunde få ro i sin grav.
Uppe på Starberget var det många ägor som möttes. En del markägare fuskade med gränsdragningen, ett brott som ledde till att de efter döden inte kunde komma till ro i sin grav. Istället irrade de runt med sina lyktor och vaktade sina rågångar. De kallades för lyktgubbar, skälgastar eller irrbloss. Det finns andra definitioner av vad detta egentligen var för ett slags väsen, men det är annan historia.
Skeppeberg
Högt uppe på en ås, strax utanför Kisa, ligger byn Skeppeberg. Här hände det för länge sen märkliga ting. Det berättas om att det bodde en riddare här. Ingen visste egentligen vem han var, men det påstods att han var förälskad i en av de unga flickorna i byn – och hon i honom. Tiden gick, men det unga paret gifte sig inte. Trots det verkade allt vara frid och fröjd – ända till den dag då flickan försvann. Ryktet lät inte vänta på sig. Folk började spekulera i om riddaren hade haft ihjäl sin käresta. Kort därefter hade riddaren lämnat trakten.
Efter ett tag började man höra nödrop från ett gravfält i närheten. Tänk om det var den försvunna flickans osaliga ande som ropade på hjälp? På nätterna kunde man se en huvudlös ryttare i svart järnrustning sporra sin häst i vildaste galopp på vägarna runt Skeppeberg. Han red på en vit springare och följdes av två svarta hundar. Ur deras munnar slog eldslågorna.
Numer verkar riddaren ha ställt in sina nattliga ridturer.
Borgarberget
Borgarberget i Kisa i höstskrud.
Vår sista anhalt är Borgarberget- Det ligger ett stenkast från Kisa centrum. Här finns en fornborg och den som har ögonen med sig kan fortfarande se spåren efter den. Stenar och en igentäppt källa, vittnar om hur viktig denna plats var för forntidens människor. Kanske kan man också höra ekon av de fejder som under folkvandringstiden för 1500 år sedan rasade här? Det var då fornborgen användes som tillflyktsort. Men visste ni att det har bott både två jättar och ett troll i berget?
Alla hatade de kyrkklockorna mer än någonting annat.
Jätten Kättil som bodde i Borgarberget blev så trött på kyrkklockorna att han drog från Kisa. Han valde att bosätta sig i RImforsatrakten, närmare bestämt i det som idag heter Kättilstad. Man kan spekulera i vad han tyckte om Kättilstads kyrka.
Om jätten Borg vet vi inte så mycket mer än att han härskade över Borgarberget. Man får anta att det är från honom som berget fått sitt namn.
Den andre jätten, Kättil, blev så uppbragt av klockringningen att han helt sonika flyttade norröver, till det som nu heter Kättilstad.
Bergatroll har i alla tider avskytt kyrkklockor. Om Kisa kyrkas klockor och bygdens troll finns det oräkneliga historier. Den som vill veta mer ska läsa "Folktro och folkliv i Östergötland", av Elis Åström.
Bergatrollet (hans namn kommer alldeles strax att avslöjas) var faktiskt med och byggde kyrkan. Han kunde arbeta för sju, men hade ett villkor: kyrkan skulle tillfalla honom om ingen i arbetslaget kunde gissa hans namn. En kväll följde en arbetare efter honom och när trollet gick in i Borgarberget hörde arbetaren honom säga:
– Kan di inte gisse att jag heter Kise, så ä körka mi.
Dagen efter konfronterades han av folket som sa:
– Kise heter du!
Så kom det sig att kyrkan fick heta "Kise körke". Och så heter den fortfarande.
