"Innan min sista behandling hade jag ingenting kvar. Jag hade hållit på länge och jag märkte hur alla människor försvann ifrån mig. De orkade inte med mig. Man är ju ingen rolig kamrat när man är på det där sättet", berättar Peter.
En tidigare artikel om ett misstänkt drograttfylleri i Kinda kommun resulterade i starka reaktioner i en Facebook-grupp. Peter Gustavsson valde då att gå in i diskussionen, med sina erfarenheter och tankar. Det är genom den kommentaren som vi fått kontakt med honom.
Han förstår folks frustration, samtidigt som han känner igen sig i personen bakom ratten. Artikeln hade nämligen kunnat handla om honom, innan han lyckades vända om sitt liv.
– Själva situationen att köra påverkad är jätteallvarlig och jag ursäktar inte det, men rätt sätt att möta personerna som kör påverkade är inte genom att slå på dem. Vi måste försöka hitta hjälp åt dem, säger han.
Peter har just kommit runt hörnet på bostadshuset utanför Kisa, där han bor tillsammans med sin fru Jenny och två vuxna familjehemsbarn. Hans ögon är pigga och glada, men den utstrålningen har inte varit självklar genom åren. Det forna missbruket gjorde att han förlorade allt – livsglädjen därtill.
– Jag hade inget jobb och ingen bostad när jag åkte på min allra sista behandling. Egentligen hade jag ingenting kvar över huvud taget. Allt gick hela tiden ut på att skaffa alkohol och droger. Det var ett fullständigt kaos. Jag var helt slut både fysiskt och psykiskt.
Inne i vardagsrummet väntar en kanna kaffe på att drickas upp, så Peter visar vägen in. Han hämtar mjölk i köket och slår sig ned vid vardagsrumsbordet.
Efter att ha hällt mjölk i sitt kaffe knäpper han händerna i knäet. Han berättar att han, under 30 års tid, levde ett liv kantat av både alkohol- och drogmissbruk. 2004 blev han nykter.
– Anledningen till att jag berättar är för att ge människor som lever i den där skiten ett hopp om att det finns en väg ut. Jag vill också få bort skammen som ett missbruk ofta innebär.
"När någon kör rattfull, då finns det oftast en anledning bakom. Man gör det sällan för att jävlas. Det är sorgligt när det blir så och jag pratar utifrån egna erfarenheter. Jag har betett mig som en idiot under en stor del av mitt liv", berättar Peter.
Det finns hjälp att få, understryker Peter.
– Jag kommer från rena misären och nu sitter jag här. Ta hjälp, det går. Det finns hjälp hos kommunen, det finns behandlingshem, det finns terapi...
Själv har Peter genomgått otaliga behandlingar, men det var endast den sista som hjälpte honom ur missbruket.
– Min första behandling gjorde jag 1989, men det går inte att bli frisk förrän man vill bli bättre och själv kan se konsekvenserna av sina beslut.
Varför ville du bli bättre, efter 30 år av missbruk?
– Det här har jag försökt att analysera. Jag har förstått att jag mådde så jävla dåligt att jag hade två alternativ – att fortsätta supa och knarka och dö av det, eller att göra någonting åt situationen. Så enkelt var det.
Peter har förändrats mycket av sin 30 år långa missbruksresa. "Jag har blivit mycket lugnare. Förr var jag alltid förbannad på någon eller något, det är jag inte längre. Jag har blivit ganska bra på att hantera problem också. Inga problem är större än att de går att lösa. Kunde jag lösa mina problem, då kan man lösa alla mindre vardagsproblem också", säger han.
Efter sista behandlingen började livet att vända för Peter.
– Jag har många att tacka för att jag kommit dit jag är i dag.
Sedan tio år tillbaka har han och frun Jenny öppnat upp sitt hem för vuxna missbrukare, i hopp om att ge dem den hjälp som Peter själv hade behövt.
– Jag har engagerat mig väldigt hårt för att hjälpa andra. Det är ett sätt för mig att bli påmind om hur det varit för mig.
Hur påverkar det dig att påminnas om ditt förflutna?
– Det är positivt för det gör att jag aldrig glömmer varifrån jag kommer. Börjar man använda igen, då är man tillbaka på en vecka. I det avseendet spelar det inte så stor roll om man varit nykter i sju, åtta eller sjutton år, vägen tillbaka är lika kort oavsett och det måste man förstå. Jag tar fortfarande ett beslut varje dag om att jag ska vara nykter och drogfri.
I dag mår Peter bra. Han är tacksam för det liv som han lever.
Har du förlåtit dig själv för dina misstag?
– Ja, det har jag gjort. Det är man tvungen att göra, annars funkar det inte. Man jobbar mycket med den förlåtelsen både under och efter behandlingen. Det går inte att klanka ner på sig själv för att det blivit som det blivit.
Den svåraste biten att komma tillfreds med, för Peter, var hur han hanterat sin familj och barn.
– Men genom åren som jag varit nykter och drogfri har barnen kommit tillbaka. I dag har vi en jättefin relation och det har vi haft de senaste 13–14 åren. Allt man förlorat kan komma tillbaka så länge man blir nykter och drogfri och gör något bra av livet.
Livet, som det ser ut i dag, gläder Peter.
– Jag känner en stor tacksamhet över att livet är som det är i dag. De här 30 åren har gett mig så många erfarenheter – sådana erfarenheter som man aldrig kan läsa sig till. I dag använder jag min kunskap dagligen när jag hjälper andra med samma problem. Nu vill jag vara positiv och göra bra saker för mig själv, fastslår han.
"Bra terapeuter, min egen vilja och min egen tjurskallighet gjorde att jag genomgick hela behandlingen 2004 och äntligen blev frisk. Jag var iväg under ett års tid innan jag kom tillbaka, hem till Kisa", berättar Peter.
