Med ett översvämmat Gävle i färskt minne, och SMHI:s ord om att samma sak kan ske var som helst, blickar miljöchefen ut över Kisaån. Tillsammans med räddningschefen Thomas Blixt och säkerhetssamordnaren Staffan Waldau Wass tar han emot oss vid Vråkenområdet, tillika den lägsta punkten i Kisa samhälle. Vid ett så kallat 100-årsflöde, en översvämning som sker i snitt en gång per sekel, skulle vi bada i vatten vid intervjutillfället. Då ersätts det normala flödet på drygt två kubikmeter per sekund med ett flöde på 25 kubikmeter.
– Då uppstår problem med stora ytor som svämmas över. Det går ett rykte om att 1917 var senast ett sånt här 100-årsflöde inträffade och det finns ett märke inslaget i grunden på en fastighet här borta. Märket visar hur högt vattnet stod då, förklarar Blomberg.
– Kisa är som en skål i sin struktur och det här är den lägsta punkten. Det är möjligt att även riksvägen och järnvägen skulle kunna drabbas vid ett 100-årsflöde, men det kan vi ju inte säga säkert. Det blir bara spekulationer, fyller Blixt i.
Även bebyggelse i Horn och Hycklinge skulle, enligt kommuntjänstemännen, drabbas vid en översvämning. När det kommer till de extrema skyfallen, likt den översvämning som inträffade i Gävle, är Rimforsa i en större riskzon. Miljöchefen förklarar:
– I Rimforsa är det inte främst Åsundens nivå som vi pratar om utan vid extrem nederbörd blir hela dalen, den som går längs med järnvägen, vattenfylld. Jag tror att vi hade en sån situation i slutet av 1980-talet – kring riksvägen och industriområdet.
– Kisa är så kuperat, visst finns det platser som skulle få problem, men det blir inte de här sjöarna på samma sätt som vi har sett i Gävle. Känslan är att det kan bli mer kortvarigt än i Rimforsa, med bortspolade jordmassor och förstörda vägar, fortsätter Blomberg.
Enligt Magnus Mateo Edström, klimatanpassningssamordnare på Länsstyrelsen Östergötland, har kommunerna ett stort ansvar i att förebygga översvämningar. Trots det har åtgärderna hamnat lågt på politikernas prioriteringslistor genom åren.
– Man har inte haft den här risken i tillräckligt stor åtanke när man byggt städerna genom historien. Det här problemet har blivit värre nu på grund av pågående klimatförändring och vi ser att kraftigare skyfall blir allt vanligare. Problemet har såklart funnits tidigare också men nu har det blivit större och kommer att bli ännu större i framtiden, förklarar Mateo Edström.
Vad behöver en kommun som Kinda göra framåt?
– Först och främst måste man skaffa sig kunskap om kraftiga skyfall är ett problem och i så fall var. Man kan göra lågpunkts- eller skyfallskarteringar, simulera ett kraftigt regn och på så sätt se vad konsekvenserna skulle bli. När man har den bilden får man ta fram åtgärdsförslag. De är troligtvis dyra men det blir väldigt mycket dyrare att låta bli, svarar experten.
Tanken att underjordiska dagvattensystem ska ta hand om nederbörden kommer, enligt Mateo Edström, inte att fungera.
– Det skulle krävas helt enorma ledningar för extrema skyfall. Kommunerna måste helt enkelt se till att det finns någonstans i våra tätorter dit vattnet kan ta vägen. Det kan handla om tätortsnära våtmarker eller större mångfunktionella ytor så som en skolgård, säger han.
Enligt Kindas Yngve Blomberg har det gjorts lågpunktskarteringar i kommunen tidigare, så även karteringar över riskerna vid 100-årsflöden. Miljöchefen menar att den nya översiktsplanen för Kinda, ett arbete som förväntas dra igång under hösten, blir ett bra tillfälle för kommunen att kolla närmare på frågor som rör översvämningar och skyfall.
– Jag tror det är såna här saker som kommuner måste tänka mer på i framtiden, alltså åtgärder för att skärma av sig från höga flöden. Man litar lite för mycket på MSB. Vi måste nog tänka igenom riskerna själva, konstaterar Blomberg.
– Visst ser det inte exakt likadant ut överallt och det är svårt att sia om konsekvenserna på olika platser men en sån här händelse som inträffade i Gävle kommer att utvärderas. Det skapar lärdomar som även vi kan dra nytta av, fyller Waldau Wass i.
Behöver kommunen jobba mer med de här frågorna?
– Ska man täcka upp allting så är det ju så, men vissa risker är svåra att säkra upp sig ifrån, svarar Waldau Wass.
– Samtidigt kan vi inte stoppa huvudet i sanden. Det som går att göra bör göras för att minimera riskerna, fortsätter Blomberg.