Hannes (som heter något annat) började testar droger i skolan "Det började oskyldigt med röka", säger hans mamma Carina (som också heter något annat). Bilden är en genrebild.
Bensodiazepiner, hasch, cannabis, kristall är några av de preparat som Carinas son Hannes har brukat. Carina vet, för hon har hittat rester i hemmet.
Hannes, som egentligen heter någonting annat, är i 20-årsåldern och fastnade i ett narkotikamissbruk innan han fyllt 15 år.
Under åren som narkoman har han testat det mesta, förutom sprutor.
Det är en gråmulen eftermiddag i mars när vi pratar med Carina, som också heter någonting annat. Vädret pendlar. Hoppet om vår grusas av vinterns ihållande järngrepp.
Carina bor i Kinda kommun.
Enligt henne finns det gott om droger i Kinda. Och de är lätta att få tag på.
Att den som stod för mycket av tillhandahållandet åkte fast och nu är dömd till flera års fängelse spelar ingen roll menar hon. Det finns andra som tar över.
Hannes testar droger i skolan. Han har alltid dragits till udda människor. Och till skolan kommer en kille som är just så där udda. Frågar Hannes om han vill testa. Han säger nej både en och två gånger. Men sen pallar han inte trycket och tackar ja.
– Det var väl en trasig kille det också. Och det började oskyldigt med "röka". Sen eskalerade det bara.
Då har Carina och resten av familjen ingen aning om vad som är på gång. Och vad som kommer att ske senare.
Carina har fått höra att det pågått mycket "skit" och florerat mycket droger på skolan. Detta har hon avfärdat som rykten.
– Jag trodde inte på det. Det fattade jag ju sen att det är mycket, mycket skit närmare än man tror.
Det är när skolan gör en orosanmälan som allt uppdagas.
– Det var så det började. Man var så naiv själv.
Polisen blir inkopplad. Plötsligt dyker de upp en dag hemma hos Carina. Hannes gråter.
– Men han förstod mycket väl varför polisen var här.
Ett, som det ser ut, fint samarbete med skolan inleds tillsammans med Minimaria i Linköping. Hannes sköter det bra. Åker in på de planerade mötena med Minimaria och familjen anar ljuset vid horisonten.
– Jag trodde det skulle hjälpa för han verkade otroligt ångerfull. I min egen lilla naiva värld trodde jag att det här skulle räcka. Men det gjorde det ju inte.
Hannes fortsätter. Vänder på dygnet. Är uppe på nätterna med sina likasinnade vänner. Får vattniga ögon. Går ner i vikt och tappar hår.
Han, som är social, har lätt för att lära, och är duktig i skolan, särskilt i vissa ämnen, halkar ohjälpligt efter. Drogerna tar över och påverkar tillslut inte bara skolan. De gör Hannes till någon annan. Någon som undviker sin familj. Han ljuger. Lögnerna byts ut och ersätts av nya.
När det blir dags att söka till gymnasiet kommer Hannes inte in. Trots anpassad skolgång med borttagna ämnen och ändringar i schemat.
Den stöten tar hårt. Han bestämmer sig för att gå sommarskola och läsa upp betygen.
– Han pluggade på så in i helsicke. När han gjorde sin andra ansökan kom han in. Han blev lyrisk.
Till en början verkar allt gå bra. Familjen andas ut. Vågar tro på att detta är vändningen.
Hannes går upp självmant. Äter frukost och tar sig in till gymnasieskolan i Linköping.
– Vi jublade inombords.
Men inne i Linköping finns det gott om personer som håller på med droger.
Det börjar bära utför. Igen.
Efter ett tag börjar en av Hannes lärare märka att allt inte står rätt till.
Även denna gång går drogerna ut över skolan. Hannes hoppar av gymnasiet.
"Bensodiazepiner, hasch, cannabis, kristall är några av de preparat som Carinas son Hannes har brukat. Carina vet, för hon har hittat rester i hemmet." Carina och Hannes heter egentligen något annat.
Bilden är en genrebild.
För att finansiera sitt missbruk börjar Hannes ägna sig åt kriminell verksamhet.
– Tack och lov blev han tagen.
Det blir förhör och rättegång.
Hannes erkänner allt.
Hannes missbruk pendlar fram och tillbaka. Helt ren blir han inte. Det är också svårt att klippa banden med andra som håller på med droger. Han har nästan inga vänner kvar som inte håller på med narkotika.
– Familjen blir enormt medberoende, vare sig man vill det eller inte. Man djupdyker själv, med alla blandade känslor. Jag vet inte hur många gånger jag har varit och kollat så att han andas, att han inte har kräkts och kvävts så att säga. Den känslan är inget vidare.
Hannes bor kvar hemma. För tillfället jobbar han. Drömmen är en egen lägenhet.
Men de sista trappstegen till ett drogfritt liv är branta och tunga att ta.
– Jag skulle säga att han röker något bloss nästan varje dag och tar nog något lugnande preparat, i vissa fall varje vecka. För beroendet, för att kunna sova. Beroendet skriker i honom. Han har abstinens som heter duga stundvis.
Carina märker direkt om han har tagit något.
– Jag ser om det är hasch, marijuana eller bensodiazepiner. Jag märker om det är kristall eller något annat uppåttjack. Numera tycker jag att hasch är jättelindrigt, det är jättesnällt. ”Åh han har bara rökt hasch, nämen gud vad skönt!” Alltså, du hör ju hur det låter. Jag skulle aldrig ha sagt så tidigare.
Bensodiazepiner däremot syns inte. De bara märks.
– Min son är en känslomänniska. Han har en enorm empati, med både djur och människor. Benson tar bort alla känslor. Det är liksom... ingenting. Det finns två sidor hos honom. Det ena är varm, glad – min son. Den andra är kall och mörk – det är drogen som talar. Haschet är ju inte så. För där är de lika känslofulla. Då blir de mer avslappnade och trötta.
Det Carina mest av allt hoppas på är att Hannes självmant ska be om hjälp, få rätt hjälp och vilja ta emot den.
Framtiden gör henne orolig. Knark har en annan status nu än när hon var ung, menar hon.
– Då såg man ner på alla narkomaner som höll på med sådant här.
Nu, menar hon, betraktas det som häftigt. Kanske till och med eftersträvansvärt. Något som ger status och respekt.
– De här typerna kommer till skolorna. De finns precis överallt, i små orter och i stora städer.
Det är lätt att tro att det är barn till redan trasiga familjer som fastnar i ett drogmissbruk.
Så är det inte, menar Carina. Vem som helst kan trilla dit.
Hon efterfrågar lyhörda vuxna.
– Sen hänger det mycket på barnen. De måste våga säga nej.
Carina har under hela intervjun talat lugnt och samlat. Rösten bär spår av sorg, av hopp och av förtvivlan. Ur orden – trots att de gör så fasansfullt ont – träder en mamma fram. En mamma som älskar sitt barn överallt annat. Och som aldrig kommer att ge upp hoppet om sin son.
– Jag skulle aldrig kunna slänga ut mitt barn. Vänder en annan barnen ryggen, vem finns då?