På pandemimanér kopplar Leif Goldkuhl, även känd som Kickin' Kenneth, upp sig för en intervju.
I 21 somrar i följd kom showbandet från Örebro att spela på den natursköna scenen precis intill Starbergets fot. År 1992, med 5 072 betalande gäster, knep de med god marginal Gösta "Snoddas" Nordgrens publikrekord från 50-talet. Målningen, som än i dag pryder en av väggarna på den anrika dansbanan, är ett tydligt tecken på hojrockarnas storhet i Kisa. Här, förevigade mitt på folkparksscenen, omges de av bland andra Carola, Jerry Williams och Louise Hoffsten – artister som alla, någon gång, har uppträtt i Kisaparken.
– Våra spelningar i Kisa blev lite som ett självspelande piano till sist. Precis som att alla i Norrköping skulle till parken och titta på IFK skulle alla i Kisa till parken för att kolla på Kenneth & the Knutters. Alla som kom var säkert inte Knutters-fans men det var så pass vedertaget så man skulle bara ta sig dit. Det blev en rörelse som var svår att stoppa, berättar Leif Goldkuhl, även känd som Kickin' Kenneth, när vi på pandemimanér kopplar upp oss och slår på webbkamerorna för en längre intervju.
Det var många från Kinda med omnejd som valfärdade till Kisaparken när Kenneth & the Knutters var på besök.
Det var år 1925, för nästan 100 år sedan, som Byggnadsföreningen Olympia tog de första staplande folkparksstegen i Kisa. Något storslaget jubileum hinner det dock inte att bli. Det mesta talar nämligen för att Kinda kommun tar över anläggningen lagom till sommaren. Deras mål är ingen nöjesverksamhet utan istället att få till villatomter och bostadsbebyggelse. Goldkuhl kommenterar:
– Det är klart det är sorgligt, det känns jättesorgligt. Först gick Karl-Bertil Pettersson, som var den person som drog oss till Kisaparken, bort och sedan händer det här. Inte ens om vi vill göra en comeback kan vi komma tillbaka till Kisaparken nu.
– Samtidigt kan jag inte tänka mig att folkparkerna har gått särskilt bra under de senaste 20 åren och vad det beror på, om det är de stora festivalerna eller den digitala utvecklingen, vågar jag inte svara på. Vi var en av de sista kämparna, vi spelade ända in i det sista, men jag tror tyvärr inte att folkparkseran kommer att komma tillbaka, fortsätter Knutters-medlemmen.
Trots att Kisaparken nu säljs får Leif Goldkuhl, mitt under intervjun, en comeback-idé som han vill dela med sig av till kommunen.
– Vore det inte jättekul att döpa alla villagator efter medlemmarna i Kenneth & the Knutters? Vad sägs om Vrål-Åkes gränd, Kickin' Kenneths Allé eller Kalle Kawasaki-gatan? Antingen får kommunen behålla den stora scenen så att vi kan komma tillbaka och spela på byalagsfesterna eller så får de ta vara på vår idé. Då lovar vi att bjuda på en unplugged-konsert, säger han med glimten i ögat.
Behåll scenen eller döp gatorna efter oss. Det säger Leif Goldkuhl om försäljningen av Kisaparken.
När Goldkuhl minns tillbaka på tiden i Kisaparken har han svårt att inte nämna just folkparksgeneralen Karl-Bertil Pettersson.
– Vi hade ett slags förhållande, vi och Karl-Bertil, kan man säga. Naturligtvis var det en hel organisation bakom folkparken men han var frontfiguren för oss och gjorde alltid parken bättre för varje år vi var där. Han uppträdde normalt och trevligt – och fixade det som inte var helt orimligt. Det kanske låter självklart, men vi är inte så bortskämda med det i den här branschen, förklarar Goldkuhl.
Kenneth & the Knutters spelade i många folkparker runt om i Sverige, men var Kisaparken favoriten?
– Ja, det ska jag inte sticka under stolen med. Kisa hade allt. MC-vägarna dit var fantastiska, det var svinbra arrangörer, en glad och kunnig publik och det hände aldrig någonsin några dumheter. Det var en jädra atmosfär.
Folkparksgeneralen Karl-Bertil Pettersson är en stor del av Örebrobandets minnen från Kisaparken.
Hojrockarna ska faktiskt återvända till Kisaparken inom en snar framtid – men inte för att spela sin musik. En reportageserie, "I Knutters fotspår", ska spelas in i sommar och medlemmarna får därmed välja varsin folkpark som serien ska kretsa kring.
– Jag hoppas få lägga rabarber på Kisaparken.
Har du något speciellt minne från spelningarna i Kisa?
– Innan konserterna gick vi alltid runt och köpte lotter, inte någon enstaka, utan vi la oftast ganska mycket deg på det. Det var alltid någon av medlemmarna som vann en stor kanin, björn eller något annat djur. På vägen hem fick den hänga över motorcykeln. Vi trodde nästan att det var Karl-Bertil som såg till att vi vann varje gång, svarar Goldkuhl och fortsätter:
– Det var alltid mycket svårare att säga nej till spelningar i Kisa än att säga ja. Det är ett bevis på hur mycket parken betydde.