Kristove Sanchez Rueda blev en av publikfavoriterna i årets nyligen avslutade Robinson-säsong. Efteråt har han varit intervjuad överallt. Han måste vara urless på journalister, tänker jag. Och det där som skrivits om kärleksaffären mellan honom och Julia vågar jag nog inte ens fråga om.
Livets stig tar ibland lika oförutsedda som märkliga kringelikrokar. In i landskap som varit helt främmande mark. Så var det för den forne teknikern Kristove, som 2003 blev utbränd med en tvåårig sjukskrivning som följd.
– Det var inte jobbet, utan det hände tuffa saker i familjen. Jag gick in i väggen, var helt ur slag och hade en fruktansvärd huvudvärk, som inga tabletter bet på.
Han upptäckte att om han låg ner med kanalen "Lugna favoriter" i öronen och sjöng med i Céline Dions refränger sjönk värken undan. Reste han sig för att laga mat återkom den.
– Jag blev fascinerad och nyfiken. När jag inte sjöng med, tänkte jag. Alltså var det mina egna tankar som orsakade värken och jag mådde som bäst när jag inte tänkte. Längre fram upptäckte jag att jag kunde styra värken genom att flytta fokus och vara mer i nuet istället för i en dåtid eller framtid, någon annanstans.
Det låter simpelt!
– Ja, tankens kraft, men framför allt känslans kraft, handlar som simpla ting. Det är inget hokus pokus, bara kraftfält av små snurrande partiklar som man via värmekamera vet placerar sig på olika platser i kroppen. Oro i magen, ångest i bröstet och aggressivitet ut mot överarmarna.
Kristove utbildades sig inom inre utveckling och blev sin egen försökskanin. I juli 2019 tog han tjänstledigt för att satsa fullt på det egna företaget.
Var Robinson en pr-kupp?
– Nej, jag sökte inte. Jag ser inte på tv och hade aldrig sett Robinson. Så jag tackade nej när produktionsbolaget hittade mig via lotusblomman.nu, en sajt om andlighet, och ringde upp.
Du blev headhuntad?
– Ja, så var det. De ringde upp en andra gång och bad mig komma till Stockholm på casting. Efter mycket funderande åkte jag upp. Efter den sa jag okej.
Vad fick dig att ändra dig?
– Dels fönstret utåt som kunde användas för att sprida välmående. Dels var jag genuint nyfiken på hur de verktyg jag utvecklat skulle fungera. Först var jag lite fundersam kring främst hur jag skulle vinklas i programmet, men efter att ha arbetat med det blev det självklart att åka.
Fanns det fler deltagare som var headhuntade?
– Jag tror det, men är inte tvärsäker.
Det var mycket hemlighetsmakeri?
– Jag fick bara yppa för de allra närmsta att jag var antagen och skulle till Fiji. Till alla andra sa jag att jag skulle besöka ett munkkloster i Tibet. Vi fick inte röja vissa saker.
Det har påståtts att du har en kärleksrelation med Julia . . .
– Nej, det har jag inte. Vid första anblicken trodde jag att hon mest var intresserad av yta. Julia är en djup person och vi hade fantastiska samtal på ön. Jag hade haft fel om mitt första intryck och jag älskar såna insikter.
– Vi tandemdrog varandra när det var jobbigt och det skapade en fin vänskapsrelation som finns kvar.
Deltagaren Priya blev trött på ditt prat om healing och hypnos.
– Hon kom fram till mig direkt efter finalen och bad om ursäkt för det hon sagt om mig, men jag sa att det är lugnt. Jag förstår spelets regler. Skulle det inte finns lite skav mellan deltagarna blev det outhärdligt att titta på. Det dramatiseras rätt bra.
Är du nöjd med bilden som förmedlades av livet på ön?
– Absolut. Jag vill verkligen credda produktionen. Saker förstärks, men utan att bli osanningar.
Gick det att vänja sig vid kameror i varje buske?
– Efter en dag glömde du micken som hängde över dig. Vi fick inte prata med kamerateamen, utan uppmanades att tänka bort dem och "stanna i vår bubbla". Det funkade.
– Jag blir imponerad när jag tänker på att kamerateamen, alltid två eller tre per strand, sammantaget filmade 40–50 timmar per dag. Tänk att klippa ned det till 22-minutersavsnitt!
Vilken tävling var värst?
– Vattengallertävlingen när tidvattnet rullade in och vi låg på rygg under ett galler. Jag höll andan för länge och fick en koldioxidchock. Det var kallt och jag visste till slut inte vad som var upp eller ner.
Något som förvånade med ölivet?
– Att man trots matbristen inte hade hungerkänslor. Man såg stjärnor, var trögtänkt och blev andfådd av en backe, men det kurrade aldrig i magen.
Kunde ni ha farit illa?
– Från dag 20 läkarundersöktes vi i princip varje dag. Man fick passa sig för i synnerhet stingrockor och havsormar.
Fick ni verkligen så lite mat som det verkar i programmet?
– Ja.
På sociala medier påstods att ni fick frukt före varje tävling.
– Det kan jag inte kommentera.
Fysik kontra tanke i tävlingarna?
– För mig: 20 procent muskelstyrka, 80 procent inre styrka.
Förklara ölivets utmaning!
– Lek med tanken att alla på din arbetsplats blir utan frukost och lunch. Samtidigt lider alla av sömnbrist. På eftermiddagen ombeds ni prata om hur ert samarbete fungerar. Där har du det. Fast vi svalt ju långt mer än bara under en dag.
Det lät tillgjort när ni "hittade" brev . . .
– Ja, usch det där blev en visa. "Gå nu och titta i en klyka därborta, Kristove", sa tv-teamet. Och sedan skulle man låta jättepaff och säga "titta gänget, vi har fått breeev!" Ha ha.
Apropå att visa känslor. Varför var det okej att Ragnar storgrät över breven hemifrån, men inte att Mattias visade ilska när han inte vann tävlingar?
– Det är väldigt okej att känna känslor! Men där och då när man är hungrig, trött och börjar gå varandra på nerverna... Om någons känsla får andra att må dåligt blev den ett problem. När en deltagare ska röstas ut så är det lättare att ta den gnälligaste och inte den gladaste.
Vilket var ditt viktigaste Robinsonmöte?
– Det med mig själv, när jag satt på stranden mitt i natten, med djungeln bakom ryggen. Förutom det, Julia och Micke.
Har ni haft en återträff?
– Bara små som jag inte kunnat delta i, men det blir en stor i augusti.
Bästa lärdomen?
– Mina verktyg – för att klara av smärta, arbeta med känslor, det sociala livet och total utmattning i en extrem situation – fungerade väldigt långt. När jag åkte ut, och fått det bevisat för mig, var jag glad på riktigt. Programledare Anders fick säga åt mig: "Se åtminstone lite besviken ut. Du har ju åkt ut i finalveckan".
Du bytte taktik och blev en superpaktare? Hade det inte var bättre att håll sig väl med alla, som Micke?
– Jo, om målet varit att vinna, men nu var det att sprida nyfikenhet om välmående.
Dina "inre verktyg" fungerade inte i finalveckans statiska tävlingen med Christoffer.
– Hur vet du att de inte gjorde det? Tänk om matchen var uppgjord för att behålla pakten. Glöm inte att det sociala spelet är väldigt viktigt.
Första du gjorde när du kom hem?
– Åkte och handlade mat. Jag blev gråtfärdig i affären av tacksamhet över utbudet och den känslan sitter kvar. Och att slippa frysa på nätterna, så skönt! Tänk så mycket bättre människor skulle må om de oftare förmådde känna just tacksamhet!
Och nu känner nästan alla i Kisa igen dig?
– Ja, men det är bara mysigt. "Hej, är du hemma nu?" kan människor säga och jag brukar svara "ja, det är inte öråd förrän på söndag". Hela programidén bygger på alla inblandades ovisshet och det var så intressant att uppleva.
Vad är du mest stolt över i livet?
– Att jag vågat följa mina drömmar.
Din största utmaning?
– Min period av utbrändhet 2003–2005.
Beskriv dig själv!
– Nyfiken, driven (målinriktad), närvarande, ibland för tålmodig och ibland för modig för mitt eget bästa.
Vilken är den bästa bok du läst?
– "Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma.
Om du fick resa i tiden?
– Till mig själv 2005 när jag kom ur utbrändheten, med väldigt låg självkänsla. Hade velat ge tips och hjälpa mig själv att komma vidare.
Ditt sämsta köp?
– En billig mobiltelefon som jag använde i två veckor, för att sedan gå tillbaka till min gamla. Bra lärdom.
Om du fick ändra något med dig själv?
– Att vara tyst ibland. Oräddheten gör att jag lätt blir budbärare av andras åsikter som av omgivningen kan tolkas som mina egna (lärdom från Robinson).
Något du är extra nöjd med?
– Min närvaro i stunden.
Något du ångrar?
– Inte egentligen. Skulle varit kul att sprida välmående tidigare i livet. Men det var inte dags förrän nu.
Några okända talanger?
– Inte längre så okända eftersom jag visat dem i tv. Blockera smärta och smak är några av dem.
Om du vore ett djur?
– En björn. Lugn och närvarande. Vill vara ute mycket vår och sommar för att sedan grotta in mig inne när hösten/vintern kommer. Älskar årstiderna.
Var surfar du när ingen ser?
– "Den som skrattar förlorar" på Youtube.
En egenskap du högaktar?
– Självkännedom.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Får människor att förstå att vi inte behöver vara rädda för våra känslor. De är bara små snurrande partiklar som man via värmekamera sett placerar sig på olika platser i kroppen. Oro i magen, ångest i bröstet och aggressivitet i armarna – och vi kan arbeta med dem utifrån det.
Ett annat yrke som också hade passat dig?
– Vad som helst som har med människor att göra.
Din sista måltid?
– Paella.
Vem, levande eller död, vill du bjuda på middag?
– Joe Dispenza.
Vilket erbjudande hade du inte tackat nej till?
– Coacha ett stort företag i att göra en kulturförändring för att få att medarbetarna att må bättre. Mår medarbetarna bra mår företaget bra.
