Det är viktigt att vara en "hjälp till självhjälp", understryker Erik. Man ska inte komma in i ett utsatt område som någon slags hjälte och tro sig veta bättre än invånarna själva. Erik är ödmjuk inför det som han varit med och förändrat och belyser att invånarna vet vad som behövs, men att de inte har resurserna som krävs för att komma till den förändringen.
– Det här har varit en fantastisk resa att få vara med på, säger Erik Björklund och tycks drömma sig tillbaka till åren som gått.
Han sitter vid köksbordet i den forna skolan i Axhult, där han bor tillsammans med sin fru. På vedspisen står en panna med kaffe och värms upp, den stora klockan på väggen tickar tyst och på andra sidan köksfönstret sitter några småfåglar och pickar i sig frön.
Men det är inte bara hemma i Axhult som Erik spenderat mycket tid genom åren.
– Jag har varit i Afrika ungefär en gång om året sedan 1983. Det året åkte jag till Kenya för första gången, på en studieresa som ordnades av studiefrämjandet. Jag brukar säga att det var tack vare bina som jag hamnade i Afrika, skrattar Erik, förklarar vidare:
– På den tiden var jag en väldigt aktiv biodlare och hade mycket kurser och studiecirklar i studiefrämjandets regi. I samband med dem fick jag massor information om vad som mer var på gång inom studiefrämjandet, däribland den här studieresan till Mount Elgon. Jag kände, på grund av min bakgrund som lärare, att "det där vill jag vara med på".
Under geografilektionerna, när det pratades om utvecklingsländer och situationen i världen, var det svårt att nå fram till eleverna, förklarar Erik.
– Det beskyllde jag mig själv för. Jag tänkte att jag visste för lite och var tvungen att lära mig mer. Då kände jag att den där studieresan skulle vara perfekt för mig.
Svenska Mount Elgonföreningens första samarbete var med ett antal kvinnogrupper som hade börjat organiseras i området. Två år senare, 1988, utvecklades det samarbetet.
Sagt och gjort, Erik åkte. Det han inte visste då var att den där första resan till Mount Elgon skulle leda till så mycket mer.
– Jag har fått lära mig mycket. Den här komplexa världen med alla bekymmer som finns, den har blivit verklig för mig. Ibland känns det nästan övermäktigt.
Sedan den första resan 1983 har Kenya, först Mount Elgon (där föreningen till en början hade sin bas) och så småningom Kimilili (en tätort två mil söder om Mount Elgon, där föreningen haft sin bas sedan mitten på 90-talet), varit en stor del av hans liv.
1986 startades Svenska Mount Elgonföreningen. Föreningens syfte är att på olika sätt stötta människor som har det svårt. Bland annat har föreningen, i samverkan med boende i bygden, byggt vattenbrunnar i Mount Elgon, installerat symaskiner på en yrkesskola samt startat ett barn- och jourhem.
– Det känns stort, konstaterar Erik.
"Det är absolut inte bara en dans på rosor utan det är mycket motgångar också. Det gäller att vara uthållig och att orka", säger Erik Björklund om arbetet inom Svenska Mount Elgonföreningen.
Men han är ödmjuk inför sina åtaganden och noga med att understryka att han inte är ensam ansvarig för de förändringar som skett i Mount Elgon och Kimilili. Han vill inte ta åt sig någon ära.
– Vi gör det vi gör för ökad medmänsklighet och större jämlikhet i världen. Jag kan inte rå för att jag är född i Sverige och människorna i Kimilili kan inte rå för att de är födda i det mest eländiga området heller. Det är absurt att det är så orättvist.
Varför brinner du för jämlikhet?
– Mycket av hur vi blir beror nog på hur vi vuxit upp. Jag växte upp i ett kärleksfullt hem med en mamma och pappa som delade med sig och hjälpte andra mycket. Det har jag med mig från barndomen och jag vet att en mer jämlik och kärleksfull värld är vägen fram mot att minska nöden och skapa fred.
Mycket finns dokumenterat från Svenska Mount Elgonföreningens start. Erik berättar att det finns en gammal artikelserie i Kinda-Posten.
Minnena har med åren inom föreningen blivit många. Erik reser sig upp och hämtar något ur en låda i rummet intill köket – en fotboll. Han passar även på att hämta kaffepannan och fylla kaffekopparna på köksbordet.
– Fotbollen är stor, den rullar överallt, säger han sedan, vrider på bollen i sina händer och fortsätter:
– På många platser ser den ut så här, gjord av ett plastskynke som snörts ihop med ett snöre. Just den här bollen är ett kärt minne. Jag fick den av ett barn i Mount Elgon för många år sedan. Det kändes stort.
Under ett tidigt besök i Mount Elgon, innan föreningen ens startat, fick Erik med sig en fotboll hem från av ett av barnen. Det är ett plastskynke som snörts ihop med ett snöre.
Hur hjälper man, utan att ta över kampen och riskera att förminska vad invånarna själva är kapabla till?
– Det är viktigt att inte komma dit och säga till dem hur de ska göra. Man måste vara ödmjuk, lyssna och möta de behov som finns. Det ska vara hjälp till självhjälp, på något sätt. De kan så otroligt mycket och vet mycket, mycket mer om sitt än vad vi vet.
Nu har Erik varit engagerad i situationen i Kenya i drygt halva sitt liv. Han har börjat fundera över ordförandeskapet i föreningen.
– Ja, det är länge nu, men jag ser med tillförsikt in i framtiden. Jag kommer säkert att vara med så länge jag kan. Det här är en del av mitt liv. Som en vän och samarbetspartner sedan länge brukar säga "and we continue with love”.
Barnhem och adoption kan vara problematiskt, det understryker Erik. "Det bästa för barnen är ju att knyta an dem till något som känns mer som en vanlig familj. Bor 25 barn ihop kanske personal och husmor inte riktigt räcker till. Myndigheterna i Kenya satte därför upp regeln att vi skulle fungera mer som ett jourhem, i första hand. Så nu, när det upptäcks barn som farit illa eller rymt hemifrån och bor på gatan eller andra eländen, då ska det finnas en jourverksamhet på barnhemmet och det ställde vi upp på direkt. Man har också intensifierat arbetet för att se om man kan hitta några släktingar till barnen. Sedan pågår det ett arbete med att försöka återförena barnen med sin släkt. Barnhemsmodellen är förlegad", säger han.
