Tillsammans med den dåvarande ungdomslotsen Lena Runadotter skapade Pelle Lundström Kåken som genom förebyggande arbete fick Kindas ungdomar att känna sig som en del av samhället.
"Jag var trött och besviken på att ännu en gång se bra saker för ungdomar läggas ned", konstaterar Pelle Lundström när vi når varandra via telefon. I dag, sedan ett par månader tillbaka, arbetar han som fritidsledare i Sigtuna kommun. Då, vid tidpunkten han refererar till, var han verksam i Kinda och fick se ungdomshuset Kåken gå i graven år 2016. Hans och den dåvarande ungdomslotsen Lena Runadotters initiativ hyllades ända från starten fyra år tidigare.
– Hela min resa, genom den kommunala fritidsgården och Kåkens verksamhet, byggde på den avsaknad av vuxennärvaro som jag själv upplevde som barn. I början kändes det jobbigt att kallas eldsjäl men nu kan jag ändå landa i att jag har brunnit för ungdomarna i Kinda, så mycket jag bara har kunnat, och det är fantastiskt fint.
– Efter Kåken kände jag någonstans att jag hade gjort det jag velat och behövde på något sätt ladda batterierna. Jag for till Dalarna och började att skriva på min självbiografi - något jag hade tänkt på ett tag, fortsätter Lundström.
Under hösten 2019 nappade ett förlag på hans manus och den 13:e oktober publiceras den färdigställda boken "Från bränt barn till eldsjäl". Berättelsen tar avstamp från barndomen - en tid som Pelle själv beskriver genom ord som våld, destruktiva relationer och osund kärlek. Vid tio års ålder skiljde sig föräldrarna. Där och då var han det brända barnet.
– Jag brände mig gång på gång när jag växte upp. Mina föräldrar skaffade nya relationer som inte var bra för mig, skolan misslyckades med att lära mig saker som jag skulle ha med mig och sedan kom arbetslivet. Jag blev bränd på allt det där som skulle vara så bra och till slut gav jag bara upp.
I Kinda kallades fritidsledaren Pelle Lundström för en eldsjäl. Här är det Lionsklubben, med Ingemar Bengtsson, som ger honom ett uppmuntringspris.
Resultatet blev att han hamnade på en brottslig bana. Som elva-åring gjorde han sitt första inbrott. En av flera fängelsevistelser, denna i just Västervik, kom att innebära en brytpunkt i livet. Mycket tack vare fångvaktarens ord: "såna som du, de kommer alltid tillbaka".
– Det kanske var ett pedagogiskt smart drag för jag kände där och då att mitt liv bara låg i mina egna händer. Nu skulle jag göra något bättre än det jag tidigare hade skramlat ihop.
Utöver livsresan ger han i boken också sin bild av hur samhället ska fånga upp "brända ungdomar".
– Man måste ge dem tid. Det finns inga hopplösa fall, de blir bara hopplösa om vi ger upp, avslutar han.
