– Jag upplever att det finns röster i samhället som säger att man inte får tala om psykisk ohälsa och det finns många som lider ensamma hemma, i det dolda, på grund av det. Men det är inte farligt att erkänna att man har hamnat fel i livet, och det är nog mitt mål med konsten i dag, att försöka visa att det är okej att må dåligt, och att man inte är ensam, förklarar konstnären när vi träffas i utställningssalen, omgivna av färger i alla nyanser.
Biblioteket i Kisa har lagom tömts av vernissagebesökare när vi slår oss ned för en intervju. I fyra år har Hannah Svensson sett fram emot det här, att ställa ut i bygden där hon känner sig som hemma. Hon känner kulturhandläggaren Emil Thuresson sedan gammalt och det var han som tog initiativet och ställde henne i utställningskön. Nu, och fram till och med 1 oktober, är det hennes tavlor som fyller de vita väggarna med kulör.
– Det är verkligen en heder att få ställa ut i Kisa, där en stor del av min släkt bor. Det är en kulturell bygd och jag har själv varit på många fantastiska utställningar här. Det är så mycket mer än bara ett bibliotek.
Om vi börjar från början. Hur kom du in på den konstnärliga banan?
– Jag växte upp i Brokind och var ett ganska introvert barn som gillade att vara ensam med min fantasi, och det har nog fortsatt upp i vuxen ålder helt enkelt. Måleri är min största passion, så är det bara, och jag försöker måla varje dag, svarar hon och fortsätter:
– Just nu studerar jag på ett bildprogram, mer inriktat mot industridesign, vid Mälardalens högskola i Eskilstuna. Drömmen kommer självklart alltid vara att kunna hålla på med konsten på heltid, men för mig känns det viktigt att studierna har någon anknytning till jobb, att jag har en trygghet och något att stå på.
Utställningen i Kisa kallar hon för "Övergång", och det är tydligt att se hur hon har tänkt. På ena sidan hänger de äldsta tavlorna, där ett mörker gestaltas både genom färgval och motiv. Därefter presenteras konstverken som på en röd tråd, där ljuset och känslan successivt förändras, från dåtid till nutid.
– Det man ser är egentligen min egen kamp mot min psykiska ohälsa. Att vara kreativ har varit mitt sätt att hantera måendet och hitta en stabil punkt i livet, förklarar Hannah Svensson och avslutar:
– De äldsta tavlorna är från att jag var 25 år, i dag är jag 31. Nu känner jag att jag har hittat hem i livet, och där har konsten spelat en jättestor roll. Måleri är min terapi.