På sjukhuset vet ingen vem hon är. Det vet inte hon heller. Det enda hon minns är siffror. Ett intränat telefonnummer.
– Jag såg på min familj. Förstod att det var en familj. Men jag kunde inte relatera till att den var min.
Hon hade förlorat sitt självbiografiska minne och sin proprioception.
– Jag trodde att jag stod upp när jag låg ner, tappade förankringen i framtid och historia och talade bara siffror.
22 år senare sitter konstnären och arkitekten Jenny Wiklund i sin produktionsateljé i Kisa. Hon pratar skarpt och passionerat om sitt arbete och intresse för att utforska olika rum. Inre såväl som yttre. Gärna den tröskel som uppstår när dessa två tillstånd möts.
Olyckan, ett skalltrauma, resulterade i en doktorsavhandling i utställningsform. Utställningen rankades av den prestigefyllda tidskriften Artforum International som den sjätte bästa utställningen i världen 2017. Även NASA kom på besök.
– Utställningen handlar om olyckan och framförallt om det rum som jag klev in i vid det tillfället. Det var givetvis en chockartad upplevelse, men skräcken låg nog mer hos min familj än hos mig. Jag var inte särskilt bekymrad alls. Jag var bara. Kände mig mest fri.
Jenny fascineras av olyckan. Av det rum hon trädde in i under minnesförlusten och tillfrisknandet. Så småningom får hon en doktorandtjänst på KTH. Och hon vill disputera på ett rum.
– Jag bar på en stark önskan att kunna berätta om det och ge identitet till det tillstånd som uppstod i mig i och med olyckan. Det var inte lätt att få igenom det, men det gick tillslut.
Själva traumat har hon aldrig varit så intresserad av. Det som lockar är snarare det som hände i hjärnan och i kroppen.
– Jag ville sammanställa rummet utifrån ett kliniskt perspektiv, säger Jenny och tillägger: arkitekter jobbar med att ge identitet till rum.
När hon hittar en nedlagd kärnreaktor i centrala Stockholm vet hon att hon hittat platsen för sin berättelse. Rummet fylls av kroppar och installationer.
– Kärnreaktorn ligger 30 meter under jord. Där finns gigantiska rum rakt ner i urberget. Det tar lång tid att ta sig ner dit och hela miljön är tidlös.
Arbetet med utställningen tar med Jenny på neurokirurgiska operationer. Hon lär sig om medicinsk bild och att rekonstruera den. Hon sätter sig in i anatomi, får tillstånd att göra etiska prövningar på sig själv och dessutom att fripreparera kroppar för att få veta hur allt ser ut där under hudens tunna skal.
– På så vis kunde jag iscensätta mig själv som medicinsk gestalt.
Vi pratar vidare, om minnet, och vad det egentligen är.
– Jag ser minnen som olika scener som dyker upp då och då. De är rum. Där kan det finnas dofter. Ljud. Bilder. Vi är fyllda av inlärda berättelser och symboler.
Men kan det inte finnas falska minnen? Minnen som är konstruerade?
– Jo, absolut. Och de påverkar oss ju också. Stor del av vår identitet bygger vi tillsammans med andra människor. Vad händer när den blir helt kontextlös, när alla trådar klipps av och man blir helt utan självbiografi? Jag var bara några timmar i det där minneslösa rummet. I utställningen sträckte jag ut det till något oändligt. Både i tid och rum.
Hon är tyst ett tag. Fortsätter sen:
– Min familj ville så gärna och så snabbt få mig att minnas mig. Jag försökte dröja kvar, för att själv ta hand om vem jag var. Jag behövde bli hudlös och få rekonstruera mig själv först.