Kattungarna kräver mycket, men de är värda allt slit. Och sömnlöshet... I början skulle de flaskmatas varannan timme. Nu räcker det med var tredje timme dagtid och var sjätte timme nattetid.
Det är tyst och lugnt inne i Martina Jakobssons lägenhet, belägen i centrala Linköping. Det är svårt att greppa att Martina har sex egna katter, ett par stödhemskatter samt tre kattungar och deras mamma i hemmet.
Martina gläntar på dörren till sitt "karantän-rum", där nykomna katter får vistas till en början. Där inne bor, för tillfället, de snart fem veckor gamla kattungarna Totte, Ozzy och Johann tillsammans med sin mamma Kindra.
– Det känns jätteskönt att ha hela familjen samlad nu, konstaterar Martina.
Det är mysigt att sova hos Martina.
När vi sist besökte henne fanns bara två av tre kattungar i hemmet, utan mamma. Var hon och den tredje kattungen befann sig var det ingen som visste. Kort efter födseln tog mamman med sig en av kattungarna från garaget – och syntes därefter inte till på flera dagar.
Men, i slutet av maj kom Kindra tillbaka till garaget. Den tredje kattungen kunde snart fångas in och därefter tog det bara två dagar innan mamman blev infångad och sammanförd med sina tre ungar.
Hur gick det att fånga in henne?
– Det var inga problem. Hon var chockad och lät mig till och med klappa henne, men det var en engångsgrej.
Kattmamman Kindra, döpt efter att ha funnits i Kinda, är skygg. Men hon gör framsteg hela tiden.
Martina ler.
– Men när jag ställer fram mat så kommer hon oftast väldigt fort. Så social som hon ändå är så måste hon ha haft ett hem. Hon visste från första början vad en kattlåda är.
Martina sträcker sig efter en ryggkliare, vilken hon använder som en "förlängd arm" när hon tar sig an skygga katter, som Kindra.
– Den här ryggkliaren går att dra ut. Oftast lägger jag flytande godis eller en bit skinka längst ut och går fram till henne. Jag använder den också om jag vill klappa henne runt huvudet, bakdelen är förbjudet område. Med tiden blir ryggkliaren kortare och kortare och till slut är det min hand som klappar.
Under intervjun vågar sig Kindra fram för att äta.
Hon klämmer ut lite flytande godis på ryggkliaren, sträcker fram den mot Kindra. Det tar inte lång tid innan den skygga katten vågar sig fram från sin gömma för att lapa i sig av godiset.
– Hon är väldigt matglad och känner igen den här långa armen, berättar Martina leende.
Kattmamman gör ständiga framsteg, även om hon fortfarande är försiktig och tillbakadragen.
– Hon har redan slickat godis direkt från mina fingrar och än så länge har jag ju alla fingrar kvar, skrattar Martina.
"Att få sova i sex timmar om nätterna nu är lyx", skrattar Martina, som till en början fick lov att flaskmata kattungarna varannan timme, även nattetid.
Ozzy, som från början kallades för Sebastian, är redan tingad av en Kinda-bo som varit engagerad i kattungarna sedan deras omtumlande start i livet. De två andra kattungarna, Totte och Johann, är ännu inte tingade, men Föreningen 9 liv har en lång lista av intresseanmälningar som ska gås igenom. När de når 12 veckors ålder är det dags för flytt till deras för alltid-hem.
– Jag kommer att få ont i hjärtat när de ska flytta, men jag brukar säga att "de har det bra hos mig, men de kan bara få det bättre".
Martina för dagbok över kattungarnas vikt. När Johann och Ozzy, som då kallades för Sebastian, anlände till henne vägde de endast 170 respektive 175 gram.
De små kattungarna kräver mycket av Martina, men de är värda både sömnbrist och slit. När Ozzy och Johann först anlände krävdes flaskmatning varannan timme – dygnet runt. Nu äter de var tredje timme dagtid och var sjätte timme nattetid.
– Att få sova i sex timmar om nätterna nu är lyx, skrattar Martina.
Ett leende sprider sig över hennes ansikte.
– Jag sa att jag inte skulle ha några kattungar i år, men jag gör om det om och om igen. Man är på helspänn hela tiden, men det är det värt. Jag får tillbaka så mycket ifrån dem.
Martinas ögon lyser när hon tittar på de små liven. Det är tydligt att hon brinner för sitt arbete inom Föreningen 9 liv.
