Under två och ett halvt år har Daniel Gustafsson varit chef för Frank Johnsson måleri. Han tog över efter att hans har oväntat gått bort. "Det blev över en natt. Det var som att vända på en krona. Att se tillbaka på det året är att se in i svart hål. Jag kommer inte ihåg var jag har varit och jobbat eller vad vi har gjort. Jag måste kolla anteckningar för att få grepp om det. Men ändå så matade jag på. Jag var i ett ekorrhjul", säger han.
Samtalet kommer en tidig morgon i maj 2020.
– Det var pappas sambo som berättade att han gått bort under natten.
Daniel Gustafsson får inte lång tid på sig.
– Ett par timmar efter att hon ringt stod jag här och tog emot de anställda, fast som chef.
Hans liv förändrades över en natt.
Från att ha varit anställd som målare i sin pappas företag skulle han nu styra hela skutan själv.
– Tanken vara att jag skulle växa in i företaget. Farsan skulle trappa ner och jag skulle successivt ta över. Inte att det skulle bli så här.
Han bestämde sig där och då för att köra.
Frank Johnsson startade företaget 1997.
Nu är sonen Daniel fjärde generationens målare.
– När jag ser tillbaka på 2020 är det som att se in i ett svart hål. Jag kommer inte ihåg någonting.
Han går till jobbet varje dag.
Gör allt för att hålla samman.
Har bestämt sig för att företaget bara ska fungera.
– Samtidig satt jag och grät i bilen på väg mellan olika jobb. Och sen skulle jag hem och ta hand om familjen.
Stolen mot väggen vid kartan. Den är Daniels. Där sitter han fortfarande. Den andra kontorsplatsen är hans fars. Där sitter ingen. Trots att Frank Johnsson inte finns mer kan man ana hans närvaro. Framförallt finns han med i sonen Daniels tankar och ord.
Hur har du hållit ihop?
– Jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag tror jobbet bidragit. Jag hade att välja på att dra täcket över huvudet och ligga i en säng hemma och att ge det ett försök. Sen har jag fru och två barn hemma. Då går det inte att skita i livet.
Det gav lön för mödan.
Två och ett halv år senare har företaget växt.
Personalstyrkan vuxit. Jobben blivit fler. Omsättningen högre. Resultaten bättre.
Nu kan han skörda frukterna.
Beviset hänger på väggen.
Daniel Gustafsson och hans företag Frank Johnssons måleri fick nyligen utmärkelse som årets branschvinnare.
Hur kändes det att få utmärkelsen?
Han flinar åt minnet.
– Jag trodde först att det var en försäljare som ringde. Sen fattade jag inte riktigt vad hon sa. Så jag var tvungen att ringa tillbaka dagen därpå och be dem berätta igen vad det rörde sig om. Jag var lite i chock över att ha fått det!
I snitt är det endast 15 procent av Sveriges alla aktiebolag som kan få utmärkelsen.
Vad beror det på att ni har vuxit så mycket?
Ett leende sprider sig i Daniels ansikte.
– Farsan hade ett motto och det var att noggrannhet betalar sig. Det är det vi har levt efter. Är du noggrann så sprider det sig.
Företagets framgångar är inte tack vare honom, menar han.
– Det är tack vare min personal.
Daniels farfar var också målare. Detta är hans målarlåda.
"De här grejerna slänger jag aldrig", säger Daniel.
Han vill inte bli en chef som sitter på ett kontor. En chef som de anställda inte pratar med.
– Jag är en i gänget hela tiden. Jag är ute och arbetar tillsammansmed dem och jag har mitt målarställ – varje dag.
Kemin mellan honom och hans anställda har inte förändras sedan hans pappa gick bort.
– Visst är jag deras chef, men jag är deras kollega också.
Vad är det värsta, jobbigast, tråkigast?
– Stressen! Inte bara att jobben ska vara färdiga, utan att jag som arbetsgivare ska se till att den finns jobb.
Han berättar att det är svårt att stänga av.
– Är det fredag kväll så stänger jag inte av min hjärna. Den är på jobbet fortfarande. Det kan jag sakna – att få stänga av ibland. Jag försökte i somras på semestern.
Det gick sådär.
En schablon som Daniels farfar har gjort. Lokalerna på Storgatan innehåller lager på lager av historia.
En bit av en vägg som Daniels farfar har gjort.
– Det är en livsstil att jobba som företagare, helt klart.
Trots det. Den livsstilen får absolut inte gå ut över familjen.
Att äta middag med familjen varje dag och att vara med att lägga barnen är han noga med.
Det är också ett krav från hans fru.
Saknar du din pappa?
– Visst önskar jag att han fanns här som stöd och att bolla saker tillsammans, att det fanns någon bakom ryggen. Men det är ingenting jag tänker på varje dag. Det här är mitt liv.
Lokalerna på Storgatan i Kisa bär spår av tidigare verksamheter. Bilderna på veteranbilarna i korridoren hängde där när måleriet tog över källarvåningen.