"Hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle vara med om något sånt här", säger Lotta som trots negativa upplevelser anser att pandemin varit lärorik.
"Man har egentligen haft en ständig oro, både för sig själv och de man vårdat", konstaterar hon när vi, i samband med den första vaccineringen i Kinda, slår oss ned för en kort intervju på Bergdala äldreboende. I april månad, när de första brukarna i Kinda hade insjuknat i covid-19, var hon en av medarbetarna som arbetade på den så kallade kohort-avdelningen. En avdelning där brukare med bekräftad smitta vårdades.
– Först var jag lite rädd för att smittas men efter ett tag kändes det nästan som det säkraste stället att jobba på. Där visste vi att alla brukare var positiva, berättar hon.
I början av sommaren stängdes avdelningen. När andravågen drog in fick Lotta vara med och öppna upp enheten igen.
– Under våren hade vi fullbelagt med nio brukare under en period men i november var det bara en som smittades. Vi lyckades begränsa spridningen.
Efter att ha vårdat coronasjuka personer slås Lotta av hur fort sjukdomsförloppet kan gå.
– Jag märkte att brukare kunde sitta på kohort-avdelningen i nästan två veckor utan att i stort sett vara sjuka. Tre dygn senare, när personen nästan varit på väg hem, kunde de försvinna från oss, berättar hon och fortsätter:
– Det är nog den upplevelsen som har gjort att jag varit fruktansvärt irriterad över att många inte tagit pandemin på allvar.
Samtidigt är hon tacksam över att ha varit med på den resa pandemin inneburit.
– För mig som undersköterska har det varit utvecklande, avslutar hon.