– Jag tänkte att det är bättre att vara isolerad här i stugan, än i London, berättar Malin Frank, som tillhör en riskgrupp och bjuder på te i sin pappas stuga några mil utanför Kisa. Där har hon spenderat somrarna sedan barnsben, men att hon skulle spendera ett halvår i isolering där var ingenting hon räknat med.
– Det var nog ett av de snabbaste besluten jag tagit. Jag var här för min systers bröllop i februari, och tänkte att det vore härligt att stanna här och ta semester, men jag åkte tillbaka till London eftersom jag inte ville missa jobbet. Men när jag kom tillbaka till London blev det snart kklart att det inte fanns några jobb kvar.
I London jobbade hon som produktionsassistent på musikvideos och reklamfilmer, skådespelade och dansade.
– Jag var frilansare, och när situationen blev ohållbar i London bestämde jag mig för att åka hit. En kompis jobbar med den nya Harry Potter-filmen, och berättade att de pausat inspelningen. Sen fick jag höra att Jurassic Park-produktionen också pausat, och då tänkte jag att om såna stora produktioner blir avbrutna kommer det inte finnas några jobb för mig. Och det är dyrt att bo i London, säger hon.
Och det var på håret att hon hann. Tre dagar efter att hon anlänt i Sverige gick London in i "lockdown", och många samhällsfunktioner blev nedstängda till följd av pandemin. Planen var att hennes pappa skulle komma med bilen till henne, men det gick inte eftersom familjen befann sig i Tyskland när gränserna stängde.
– Så de första veckorna var jag här utan bil, berättar Malin Frank, och lovordar sina grannar på gården bredvid.
– De tog med mig för att handla och tog verkligen hand om mig. De kom med en vattentank när jag blev utan vatten, och försökte hjälpa mig reparera brunnen. Utan dem hade jag inte klarat mig, säger hon.
När grannen först knackade på dörren hade Malin inte träffat en människa på tre veckor.
– Jag hörde att det knackade, men tänkte att det nog är en fågel som satt sig på taket. Sen knackade det igen, så jag gick till dörren och öppnade. Men grannen hade ställt sig bakom dörren så att jag inte såg henne, så hon skrämde vettet ur mig. Det har vi haft roligt åt i efter hand, berättar hon.
Det har blivit många långa promenader, hon går en språkutbildning för att förbättra sitt brittiska uttal och i den gamla skolbyggnaden i Mjölsefall har hon fått sätta upp en aerial hoop - en stor stålring som liknar en rockring, som hängs upp i taket, som man utför olika akrobatiska rörelser i. Hon har planterat sallad och kryddor i pallkragen utanför huset, ger distanslektioner i filmskapande och har börjat vikariera i en förberedelseklass i Kisa.
– Det värsta är osäkerheten, att man inte vet vad som ska hända och att man inte kan planera. Om jag vet att jag ska bo här i ett år, då skulle jag ta tag i att sy nya gardiner och göra mig mer hemmastadd. Men nu lever jag från månad till månad.
Trots allt är hon glad över att ha möjligheten att isolera sig i en liten stuga i Kindas skogar.
– Det är skönt att kunna träna och göra något som gynnar min karriär, trots att allt är så osäkert nu. Det är så mycket bättre att vara här än att vara i en delad lägenhet någonstans i London, så jag är verkligen tacksam över att jag får vara här, säger hon.
