– Jag växte upp i en väldigt musikalisk familj, säger hon när hon sitter framför pianot i lägenheten i Kisa.
Som 50-åring tog hon kantorsexamen, och fram tills att hon var 95 år spelade hon piano och orgel och var sångledare i frikyrkoförsamlingen.
– Jag har spelat i alla år. Det är en mäktig känsla. Jag fick sluta när det blev svårt att röra sig och gå upp till orgeln, berättar hon.
Drömmen som ung var att bli barnhemsföreståndare, men istället blev det tre andra utbildningar. En barnskötarexamen i Lund ledde till ett jobb som husmor på samskolan i Osby.
– Jag blev så förtjust första gången jag såg skolan, så jag blev kvar där tills jag blev ombedd att komma till Rimforsa.
Under tiden i Lund pågick andra världskriget.
– Jag jobbade på ett barnsjukhus, och jag minns att man kunde se över sundet när det blixtrade i Danmark.
Efter några år utbildade hon sig till internatföreståndare, och när Liljeholmens folkhögskola startade i Rimforsa ville inte rektorn i Osby att hon skulle åka.
– Men jag var så lycklig över att flytta, det var en dröm att få jobba på folkhögskola.
Och tack vare flytten till Kinda träffade hon sin stora kärlek, Erik, som hon gifte sig med och höll ihop med resten av livet.
– Det började med invigningen av Liljeholmen. Han satt där och drack kaffe, och han var vacker som en skådespelare. Jag föll platt, säger hon och ler.
I Kinda var också första gången hon såg en TV.
– Elbyrån i Kisa hade en TV i fönstret, och jag tyckte att det var så konstigt, att se folk som rörde sig. Men det var ju så nytt då.
Efter kriget introducerades frysboxen för hemmabruk.
– Min mamma hade ett frysfack på stan och hon tyckte att det var så roligt. Pappa var ute och fiskade mycket, så då kunde dom gå till stan och frysa in det, berättar hon.
Den bästa tiden i livet var ändå då när barnen växte upp, och religionen har varit en viktig del av livet.
– Tron på Gud, att han har omsorg om mig, det har hjälpt i svåra stunder, berättar hon, och plockar fram en brosch.
– Ha tålamod, Gud är inte färdig med mig än, står det, och det passar in på mig, säger hon.
Både hennes pappa och en av bröderna blev över 90 år, så hon anade att hon också skulle uppnå en hög ålder.
– Jag började misstänka det när tiden bara gick, skrattar hon.
Nu ser hon fram emot att få fira med barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
– Jag mår bra, men jag går dåligt, säger hon.
