Olivia Andwester bor med sin sambo Alfred Fälth på en gård utanför Kisa. För två år sedan gick deras son Texas bort. Han föddes för tidigt och blev bara tre dagar. Hans kropp orkade inte mer. Men mamma är något man fortsätter att vara trots att barnet inte finns i livet.
– Det är annorlunda än vad andra tänker hur det är att vara mamma för de har ju sina barn hos sig hela tiden. Han finns inte här men jag känner att han finns med i allt jag gör. Jag är mamma fast till ett osynligt barn, berättar Olivia Andwester.
Att närma sig en människa som mist ett barn är något många är rädda för. Kanske man ska undvika det svåra? Men Olivia ser på det på ett annat sätt:
– Det är när man pratar om honom som han finns. Och genom att man uppmärksammar det så här så uppmärksammar man min roll som mamma också så jag tycker det är jättebra. Det är ett viktigt ämne. Det är många som drabbas av det här och tyvärr kanske kommer att drabbas.
Känslorna inför mors dag är blandade.
– Det är klart att jag tänker på hur det skulle vara om han hade varit här. Om de hade ordnat någon tårta på sängen. Han skulle varit två år nu. Då kanske han skulle kommit med en teckning, sprungit runt och dragit katterna i svansen. Men min sambo Alfred kommer att uppvakta mig på mors dag. Jag firar alltid honom på fars dag.
Olivias första mors dag var ovanlig. Texas föddes 15 maj och dog den 18 maj. Söndagen efter var det mors dag.
– Jag kände mig snuvad på kakan. Jag var inte bara ledsen, jag var arg också. På andra människor som fick vara med sina barn. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Varför fick han inte vara kvar hos oss?
Upplever du att du blir annorlunda bemött jämfört med mammor som har sitt barn i livet?
– Egentligen inte, men jag tror det beror mycket på min egen inställning. Tror att det beror på att jag är öppen med att jag har ett barn och att jag ser mig själv som en mamma. Vi som har förlorat barn fortsätter att vara en mamma. Mycket handlar om vad man själv har för inställning, säger Olivia.
Tiden efter de tre dygnen med Texas var en lång sorgeperiod.
– Sorg är ingenting som försvinner, man får lära sig leva med den. Och jag är inte den människan jag var för två år sedan innan vi fick Texas. Men på något sätt vill jag aldrig få det här ogjort. Texas gjorde mig till mamma, och det är den finaste rollen jag har fått
Olivia fortsätter:
– Sen ältade jag väldigt mycket och tyckte att det var mitt fel. Det kan jag se nu att det är en del i sorgeprocessen. Man vill gärna hitta en syndabock till varför vissa saker händer. Den som är lättast att slå på är sig själv.
När Olivia mådde som sämst i sorgen såg hon att hon hade två val.
– Jag hade att välja på att lägga mig ner och dö eller bestämma mig för att fortsätta leva. Ska man leva, så ska man göra det fullt ut. Och det hade ju Texas velat. Han hade ju velat att jag skulle vara lycklig. Att jag fortsätter vara en levnadsglad mamma. Det försöker jag att leva efter.
Hur ser du på framtiden?
– Det är en svår fråga. Jag tror inte att vi kommer skaffa fler barn. Att bli mamma är ingen rättighet. Det är ett oerhört privilegium och jag får uppleva det. Jag tror inte att man ska ta det för givet. Men som jag känner nu känner jag att jag är tacksam för det barnet jag har fått. Jag är också mamma, fast till ett osynligt barn.