Annika är 63 år och har beslutat sig för att gå i pension nu vid årsskiftet när hon stänger igen sin salong.
Inne på Annikas Herrfrisering på Stora torget i Kisa sitter en av dagens flera kunder i klippstolen. Invid den står Annika Hanzon själv. Det är hennes näst sista dag som frisör och egenföretagare. Den 30 december är det nämligen dags för henne att säga hej då till frisersalongen och gå i pension, ett beslut som sakta men säkert tagit form.
– Det här har vuxit fram, men i grund och botten är det på grund av pandemin. Förra året var en jättekatastrof rent ekonomiskt. Det har blivit mycket bättre i år, men det är ändå inte som det ska vara. Sedan är det flera andra saker som hänt under hösten som fått mig att känna att det är rätt tidpunkt. Det känns rätt att gå nu, säger Annika.
Hon tar betalt för den nyss genomförda klippningen och säger hej då till sin stamkund – för sista gången. Det är den sorgligaste biten, framhäver hon.
– Nu har jag landat i beslutet, men jag kommer så klart att sakna kunderna. Så blir det ju efter alla år. Under december månad har det kommit flera stammisar med små presenter till mig. Men var sak har sin tid, så är det.
Annika slår sig ned i en stol när förmiddagskunden lämnat lokalen. Hon har några minuter tillgodo innan nästa klippning. Hela veckan har hon varit fullbokad och hon har till och med ett antal kunder som står i kö i hopp om ett sista frisörbesök hos henne.
Att klippa hår har inte varit en dröm hos Annika. Egentligen ville hon bli hushållslärare. I dag, efter 43 år i branschen, är hon dock nöjd med valet att bli frisör.
Men frisöryrket, som kan verka så självklart för Annika, har inte alltid varit den givna vägen att gå. Från början drömde hon nämligen om att bli hushållslärare.
– Det är egentligen en historia för sig, skrattar hon och börjar sedan att berätta:
– Jag ville som sagt bli hushållslärare från början, men så fick jag höra av studie- och yrkesvägledaren att jag aldrig skulle klara det, så jag valde i princip ett nytt yrke i blindo. Det blev frisör. Sedan dess, 19 år gammal, har jag varit i den här branschen.
Det bästa med frisöryrket är kontakten med kunderna, tycker Annika. Och det märks att hon genuint värnar om dem. Hon möter dem i dörren, hjälper dem av med jackorna och pratar varmt med dem.
Har du ångrat det?
– Nej, verkligen inte. Jag har trivts med det här, annars skulle jag inte stannat. Jag gillar den personliga kontakten och att man lär känna kunderna.
Matlagningen har Annika inte heller övergett.
– Den har jag alltid haft vid sidan om hemma. Jag har fått det goda av två saker, konstaterar hon leende.
Så kommer nästa kund gåendes över torget och Annika reser sig upp, öppnar dörren och hjälper damen av med jackan. Det är tydligt att hon är redo för sina sista dagar på Annikas herrfrisering.
Annika anställdes 1978, då 19 år gammal. I januari 1997 tog hon över frisersalongen, som fick namnet Annikas herrfrisering.
