"Jag tycker ändå att jag har hunnit lära känna ganska många runtomkring kyrkan", säger Sara Olofsson om sina första två månader i Kinda pastorat. "Jag hoppas få bygga nätverk i samhället också. Det är viktigt i kyrkan tycker jag, att man är en del i samhället och bygger nätverk med andra föreningar, kommunen och samhället i stort", fortsätter hon.
Det knastrar i kyrkogårdens grus när Sara Olofsson kommer gående. Två månader har gått sedan hon tillträdde sin nya tjänst som kyrkoherde i Kinda pastorat. Nu slår hon sig ned på en bänk i höstsolen, vars strålar fortfarande kämpar för att värma.
– Jag har fått höra att jag är lite äventyrlig och jag tänker nog att det stämmer in på mig. Jag vill gärna upptäcka nya saker och lära mig mer. Nu har jag haft en tjänst som församlingsherde i Mantorp med omnejd i elva år och jag har trivts jättebra, men till slut tog äventyrslusten över. Jag såg att man sökte en tjänst i Kisa och här har jag inte varit så mycket.
Sara ler, fortsätter:
– Ofta tycker jag att det är på de mindre ställena som man kan hitta gömda skatter. Det har jag också känt mycket under de här två månaderna i Kinda. Det finns ett otroligt fint engagemang på många olika sätt.
Ursprungligen kommer 50-åringen från Hässleholm i Skåne, men där har hon inte bott på många år.
– Efter gymnasiet har jag flyttat runt till många platser och provat olika saker. Jag är nog sån som person.
"Vissa som stöter på en kristen gemenskap och inser att det är trevligt tänker att det är ett undantag på något sätt", berättar Sara Olofsson.
Kanske var det Saras äventyrslust som tog henne, och familjen, till Filippinerna för drygt 15 år sedan? Där utbildade hon blivande präster i en filippinsk kyrka under fyra och ett halvt år.
– Filippinerna är mitt andra hemland, kan man säga. Jag har varit där väldigt mycket och fick kontakter där redan när jag läste till präst i slutet på 90-talet.
Hur var det att ta med sig familjen dit?
– Det var både plus och minus, och det präglade oss absolut som familj. Vi kom närmare varandra. Barnen var små då, det här är ju många år sedan nu. Den äldsta var sex år och den yngsta var bara åtta månader. Man är väldigt släktkär i Filippinerna och vi hade ju inte vår släkt där, men med åren hade vi ett stort nätverk ändå.
Det finns fördomar om den kristna tron. Det belyser Sara Olofsson. "Många gånger tror jag att det beror på okunskap. Det är som att vissa tror att man inte längre lever i den här världen, på något sätt", säger hon.
Präst har Sara varit i 23 år. Hon skrattar när hon nämner det.
– Det är ganska länge. Jag är nog lite av en kyrklig allätare och jag känner mig väldigt trygg i Svenska kyrkans tro och liv.
Vilka kristna värderingar har präglat dig mest?
– För mig handlar det om trygghet, livsmod och att få en tillhörighet i en större gemenskap. Där har åren i Filippinerna betytt jättemycket, att få se att kyrkan inte bara är lokal utan också global. Det tror jag verkligen är kyrkans stora bidrag, att erbjuda den här gemenskapen men också en andlig växtplats.
"Ibland blir man tillskriven saker bara för att man är troende, saker som man inte alls står bakom. För mig handlar tron om att ha en grundtrygghet. Ibland säger folk att 'du verkar rätt så vettig, trots allt', men jag tänker att de flesta som finns i kyrkan är det. Det är ju vanligt folk, så att säga", säger Sara Olofsson.
Samtidigt finns det fördomar kring den kristna tron. Sara blir allvarlig. Livet inom kyrkan handlar många gånger om att möta folks fördomar. Och det är viktigt att ta människors olika upplevelser på allvar, belyser hon.
– Människor i olika kristna sammanhang har farit illa och det ska tas på djupt allvar. Det har varit snävt och man har inte alltid fått vara den man är. Det känner jag inget behov av att försvara, men det finns också väldigt mycket gott och det vill jag utveckla ännu mer och verka för.
Sara Olofsson har till viss del fått med sig den kristna tron från barndomen. Hennes farfar var till exempel präst en gång i tiden. Hon har praktiskt taget vuxit upp i frikyrkan i Hässleholm, tack vare en grannfamilj som besökte den ofta. En gång i tiden studerade hon dessutom på EFS folkhögskola.
Vilka är de, enligt dig, största fördomarna kring den kristna tron?
– Många tänker nog att bara för att man är kristen så har man slutat att tänka. Tvärtom så reflekterar man nog mer, hela tiden. Det finns överlag en ganska nedlåtande attityd till att vara religiös, som att man på något sätt inte tänker in vetenskap.
Med två månader i Kinda pastorat i bagaget kan Sara säga att hon trivs bra.
– Som kyrkoherde vill jag vara en samlande gestalt. Det är kyrkoherden som ska "hålla ihop det hela".