"Många människor vill misstolka och diskutera allting. Det verkar svårt att bara låta saker och ting få vara. Man behöver inte hela tiden tolka in att människor vill nånting illa", säger Jessica Karlén.
Det började med en uppsats om humor. Jessica Karlén pluggade filosofi men ville inte bara sitta hemma och skriva. Ett stipendium från Sida blev hennes biljett ut i världen, närmare bestämt Sydafrika. Dit åkte hon för att göra en fältstudie av den lokala stand-up-scenen.
Vad kom du fram till?
– Publiken skrattar otroligt mycket mer där. I Sverige har vi en benägenhet att applådera åt skämt som vi politiskt håller med om, att vi gärna tänker: "åh, det där var smart, politiskt korrekt sagt, nu applåderar jag den här komikerna för att jag håller med".
Hon kontrasterar:
– Det var något jag slogs av i Sydafrika, att publiken verkligen ville skratta och skrattade högt, ställde sig upp när de skrattade, eller la sig ner på golvet nästan.
Den svenska underhållningsbranschen känner hon väl. Uppvuxen i Kisa med en revykung till pappa fick hon tidigt stå på scen. Som nybakad student flyttade hon till Stockholm för att testa på stand-up, och jobbar nu där med att själv hålla kurser i humorformen.
Allteftersom åren gått har hon börjat uppskatta den gamla hemorten mer och mer.
– Det finns otroligt många musiker, det fanns en teatergrupp, möjligheter till sport. Det fanns väldigt mycket att välja på. Jag tänkte när jag bodde där att det inte fanns nånting att göra, men jag tycker att det fanns otroligt mycket att göra.
Hon inser nu vilka fördelar den uppväxten gett henne, inte minst teatern via hennes pappa.
– Jag fick vara med när de repeterade, jag var ju i det där automatiskt. Där jag bor nu måste jag söka mig till de miljöerna aktivt, säger Jessica.
Jessica Karlén är 34 år och kommer från Kisa. Hon jobbar dels som frilansande konstnär, bland annat med hålla kurser i stand-up och själv stå på scen, och dels som projektledare på en högskola.
När Jessica inte står på scen skapar hon på andra sätt. I somras påbörjade hon och Linköpingskompisen Johanna Samuelson ett poddprojekt där de pratar om gamla tjejtidningar från 90-talet. Efter två testavsnitt har de nu börjat spela in nya, och det första släpptes i fredags förra veckan.
För ett tag sen skrev Jessica dessutom skivkontrakt.
– Jag var konferencier på niornas bal i Knivsta, och då var det en av ungdomarnas föräldrar som jobbade på skivbolag och tyckte att det jag gjorde var väldigt roligt. Så då började vi prata, och så signade han mig, och nu jobbar jag med en producent och gör det här humoralbumet.
Vad innebär ett "humoralbum"?
– Det försöker jag lista ut nu också, men jag skulle säga att det är minst 40 minuter där musik blandas med lite prat.
Att blanda humorn med musiken är något hon fastnat för.
– För några år sen började jag ta med mig en ukulele upp på scen. Det var många saker jag kunde säga med sång som blev väldigt oskyldiga och enkla och roliga.
Nästa år hoppas Jessica kunna få sydafrikanska komiker till Sverige för att uppträda. Om det blir en turné, festivalframträdanden, eller någon annan form är en av alla saker hon ska planera under sin vistelse i Sydafrika i januari.
Och så efter årsskiftet fortsätter berättelsen med Sydafrika och landets humorscen. Den här gången är det ett stipendium från Konstnärsnämnden som gör resan möjlig.
– Jag åker dit i januari för att skriva ihop en projektplan för att hitta ett sätt att ta hit de komikerna till Sverige.
Hur tror du att de kommer att hantera den svenska publiken, med tanke på skillnaderna du beskrivit?
– Jag tänker att det kommer att bli jättebra. Visst att det handlar om publiken, men framförallt vill jag ju att svenska komiker ska se de här komikerna och inspireras av sättet att jobba. Att våga vara rolig, att man inte behöver vara politisk hela tiden.