Pelles kreativa ådra har funnits med honom sedan barnsben. Figuren han håller i handen skapade han när Rotary hade en tävling som hette "Min bästa vän". Skulpturen föreställer Pelles katt Måns.
I matsalen hemma hos Per Svensson Borrud, eller Pelle som de flesta kallar honom, ligger en driva med papplådor. De innehåller hans senaste projekt: fotoboken som släpps i veckan. Samtidigt håller fotografen på att förbereda sin utställning som invigs i Kisa biblioteket på fredag. Besökare kan se fram emot bilder från ett halvt sekels fotograferande.
För Pelle började allt i ett mörkrum på Berzeliusskolan.
– Jag skulle gå fyraårig teknisk som bygg- och anläggningsingenjör. De hade en spännande fotoklubb med skyddsrum i källaren som fungerade som mörkrum, och då fastnade man lite för det här med fotografering när man såg bilderna trollas fram, säger Pelle.
När han efter studenten ställdes inför ingenjörsarbetets vardag förstod han ganska snabbt att hans hjärta slog för något annat.
– Att gå på motorvägsbyggen bland sprängstenar och se att det kommer ta fyra år till innan man ser vad det är, nja... Det tar för lång tid. Däremot en bild får du fram direkt.
Så småningom blev hobbyn hans jobb. De första bilderna han sålde gick till tidningar som Corren och Kinda-posten. Det kunde vara från olika lokala föreningars möten och aktiviteter. Med åren har även en hel del kända namn fångats av linsen. Ingemar Stenmark, ABBA, kungaparet, för att nämna några.
"Sen kan man studera de gamla konstnärerna, det här med gyllen snittet. Att man inte bara har motivet i mitten, utan delar upp bilden i tredjedelar". Pelle har många handfasta tips för hur man får till en riktigt bra bild.
Förutom alla möjliga personporträtt så har även "blåljusfoton" från Kindatrakten varit ett återkommande inslag i Pelles fotografiska gärning. Han uppskattar att han snart varit med på 3 000 utryckningar.
– Vissa saker bränner sig fast. Man inser att döden kan ligga bakom en kurva.
En av alla dessa utryckningar gav upphov till Pelles idag kanske mest kända fotografier – bilderna på polisen Kenneth Eklund efter bankrånet i Kisa den 28 maj 1999. Senare samma dag inträffade Malexandermorden.
– Det finns vissa datum där man kommer ihåg vad man gjorde den dagen, säger Pelle.
Just den här dagen är en sådan dag. Pelle minns allt – biljakten, skotten, granaterna som exploderade. Han minns hur Kenneth Eklund kom upp ur vassen efter att rånarna åkt i väg. Hur han fick syn på Pelle och höjde sitt vapen.
– Han trodde ju att jag tillhörde rånarna, och att jag hade pansarskott och skulle skjuta. Både han och jag hade ju tunnelseende där.
"Jag är från pressen", ropade Pelle, och polismannen sänkte vapnet. Kenneth Eklund har senare själv sagt att bilderna talar sitt tydliga språk, även om hans och Pelles konfrontation var nära på att sluta i tragedi.
"Bilden kommer som en snigel med försvinner som blixten. Ser du en bra bild så ta bilden då, för sen finns den inte. Det är likadant med människor man tänker att man ska dokumentera. Passa på, för nästa dag kanske de inte finns", säger Per Svensson Borrud.
Fotografyrket har försatt Pelle i flera livshotande situationer. När det skulle sprängas vid Kindasågen i samband med ett bygge är ett annat exempel. Han stod på en metallbrygga för att ta bilder på vad som sagts skulle vara säkert avstånd.
– Plötsligt kommer det stora sprängstenar, och det tar några sekunder innan det lugnar ner sig. Då får man lite dödsångest när man inte kan göra nånting, och man hör hur det smäller i metallen runt omkring en.
Stenarna som regnade ner från himlen var stora som fotbollar. Pelle undkom som tur var oskadd. Nu i efterhand menar han att mötena med döden har gett honom en ny syn på livet.
– Man får en helt annan livslust. Struntar i mycket småsaker som man förr tyckte var viktiga. Som att klaga på väder, eller att maten är kall. Vad är problemet? Var glad att du kommer upp på morgonen!
