På köksbordet hemma på Plantgatan är "krya på dig-korten" många. Genom sitt yrke som fotograf är Pelle en person som många i kommunens känner till.
Vi slår oss ned vid köksbordet på Plantgatan i Kisa en lite mulen höstmorgon under ett år präglat av coronapandemin. Kaffebryggarens ljud strömmar genom villan, fiskarna simmar lugnt i akvariet och fikabrödet står redo att förtäras. Här, i hemmet runt omkring oss, har paret byggt upp stora delar av sitt liv tillsammans. I år firar de 30-årig bröllopsdag. På väggen bakom dem hänger ett fotografi av deras tre barn. I somras var allt nära att förändras, i ögonvrån skymtar tårarna.
– När något sånt här händer får man lite andra värderingar på livet och vad som är viktigt. Nu gäller det att minska ned på alla andra grejer runt omkring och istället fokusera på att bli bra i kroppen igen, men också försöka få mer tid för familj och barn. Är man frisk har man tusen önskningar, är man sjuk har man bara en, konstaterar Pelle innan Marie tar vid:
– Hela den här perioden har varit jättetraumatisk, särskilt att läkarna inte har haft kontroll över situationen. Vem ska då hjälpa en? Vem ska då se till att man blir frisk? Vi har inte vetat åt vilket håll det här skulle gå.
Ryggsmärtor, det var så det hela började. Under lördagen den 18:e juli hade Pelle något av en "arbetsdag" vid föräldragården i Killingevid några kilometer öster om Kisa. En vägtrumma monterades och fisknät placerades i sjön men när båten skulle dras upp för dagen sa kroppen till slut ifrån. Att lägga sig ned och vila var det enda alternativet som fanns.
– Jag var tvungen för att orka tillbaka till bilen. Det kändes lustigt, det var inget jag hade varit med om förut.
På morgonen därpå tog han sig inte längre upp ur sängen, han ringde SOS och ambulansen kom till dörren. Diagnosen där och då var ryggskott och smärtstillande blev lösningen. Ju längre tiden gick desto fler blev dock symtomen. Vänsteraxeln, knät och högerfoten – smärtan spred sig till flera delar av kroppen. Sömnen på natten blev en sällsynt bonus under flera dagar. Ett besök på vårdcentralen i Kisa hjälpte inte. Ryggskott men också artros bedömdes vara problemet.
– Det första han sa när han kom ut från vårdcentralen var, "de trodde inte på mig", men man litar ju på läkarna och vad kan man göra mer än att lyssna på deras råd, konstaterar Marie.
När sjukdomen slog till fick Marie hjälpa Pelle att hantera de olika delarna av företaget. En lycklig omständighet var att fotobutiken precis avvecklats.
En vecka efter de initiala smärtorna sökte sig Pelle till massörerna Lasse och Eva Fasth för hjälp. Så fort de tog emot honom såg de varningssignalerna. Ambulansen kom till undsättning och då blev det bråttom.
– De inser då att det är ett ganska akut läge. Febern var över 39, andningen var påverkad och blodtrycket väldigt högt. Redan där misstänker de sepsis och väl på US såg de att sänkan låg runt 400. Det normala är tio, förklarar Pelle.
Väl på plats inleddes en kamp som kom att vara i 88 dagar. Operationerna avlöste varandra, antibiotikan fick inte önskad effekt och stundtals blev hans tillstånd allt sämre. På intensivvårdsavdelningen resulterade vårdprocessen i mardrömmar och hallucinationer. Smärtan, men också alla slangar och maskiner, gjorde att Pelle inte kunde röra sig. Lungorna kollapsade efter en stund och totalt gick han ned 19 kilo - alltså 25 procent av sin vikt.
– Det känns fantastiskt att han lever, att vi sitter här i dag, det kan jag verkligen påstå, säger Marie och ler mot Pelle.
– Ja, då får man ta lite smällar att kroppen kanske inte är som förut. Vissa saker går förhoppningsvis att träna upp, att jag till nästa år kanske kan jobba med två händer i kameran, köra motorcykel och kanske hålla efter vildsvinen litegrann. Som det är nu kan jag inte lyfta vänsterarmen så högt. Läkarna kan inte lova att det går men det är målsättningen.
I 88 dagar var Pelle inlagd på Universitetssjukhuset. Väl hemma kan han träffa Marie så mycket han vill något som, på grund av coronarestriktionerna, inte varit fallet.
Under alla veckor av sjukhusvård, operationer och medicinering försökte läkarna att identifiera orsaken till infektionsutbrottet utan att lyckas. Det troliga är att bakterien, den gula stafylokocken, som de allra flesta har på huden kommit in via ett sår och spridit sig i blodet. Annars är lunginflammation, urinvägsinfektion eller andra sårinfektioner vanliga förklaringar. Enligt vårdguiden 1177 är det en ytterst liten del av sepsisfallen vars orsak inte går att spåra.
– Såret kan vara hur litet som helst. Kroppens immunförsvar ska i vanliga fall ta hand om bakterien när den kommer in men i Pelles fall är det något som har gått fel, berättar Marie.
En extra tuff omständighet under den tre månader långa sjukhusvistelsen var coronarestriktionerna, och besöksförbudet.
– När det hade gått sju veckor fick jag specialtillstånd att komma in några timmar på Pelles rum. Det närmaste vi var varandra var att hålla handen, kramar fick vi klara oss utan, berättar Marie och fortsätter:
– På vårdavdelningen låg rummet på markplan. Då kunde jag och barnen stå utanför och hälsa på. Under hela tiden har jag dock fått vara med på ronderna via telefon. Läkarna har varit jättegulliga och det har varit otroligt viktigt.
Nu, när Pelle är hemma och någorlunda på fötter, vill paret gå vidare och ifrågasätta den inledande sjukhusvården i ett försök att sprida kunskap om sjukdomen. Ett möte med vårdcentralens chef kommer att arrangeras, om det därefter inte görs en lex Maria-anmälan funderar de själva på att kontakta Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
– Det handlar mest om att andra inte ska råka ut för samma sak som jag. Jag skulle vilja att vårdpersonalen har en lite vidare syn, att det alltid förutsätts att det finns en risk att det är sepsis. 40 000 svenskar drabbas varje år, 20 procent dör och att få vård är bråttom. Sepsis är fem gånger farligare än hjärtinfarkt, konstaterar Pelle.
Nu vill Pelle komma tillbaka till ett normalt liv. "Ett halvår tror jag det tar, till att börja med", säger han.
I allt det tuffa har livet trots allt glimmat till. Mitt under sjukhusvistelsen, i september, döptes parets tredje barnbarn. Permission beviljades och med all kraft som fanns tog sig Pelle från Linköping till Frödinge.
– Det var ingen dålig permission, konstaterar Pelle med ett leende.
Hur mår du i dag?
– Förhållandevis bra ändå, med tanke på vad jag har gått igenom, men det är en stor omställning. Jag är ju inte den människan som sitter still alldeles för länge utan det kryper i hela kroppen. Att inte kunna göra allt som behöver göras, mer än att titta på det, är ganska frustrerande.
Hur lång känner du, här och nu, att vägen är tillbaka?
– Ett halvår tror jag, till att börja med. Då vill jag kunna gå vettigt och få igång vänsterarmen, avslutar Pelle.