Risto Laine gräver djupt i Kindabygdens historia. I kyrkoböcker läser han om människors livsöden. Några berättar han utförligt om på Facebook.
Han verkar ha glömt bort den halvätna kardemummabullen han har framför sig. Den ser god ut, men det han har att berätta är så mycket mer delikat. Och berättar – det gör Risto Laine gärna. Mustiga historier om livet i Kinda, en gång för länge sen.
Eller förresten, så värst långt tillbaka är det inte. Ändå tedde sig livet under första hälften av 1800-talet väsensskilt från den vardag vi så ofta klagar över idag.
Det började som ett sätt att komma ut och röra på sig, att leta upp gamla torp och besöka dem. Men så blev Risto biten av tidens – eller ska vi säga historiens – tand och kunde inte få nog. Att gräva bland gamla livsöden tycker han är fantastiskt roligt och visst har det lett till att han lärt sig mycket och fått en och annan insikt.
Vad för slags insikter? undrar vi. Risto ler ner i kaffemuggen men så lyfter han blicken. Bestämd, men vänlig.
– Vissa verkar tycka att det var bättre förr.
Han skakar på huvudet och säger med eftertryck:
– Så var det inte!
Och om någon ska veta så är det väl han. Sen drygt 20 år tillbaka har Risto besökt gamla torp i Kindabygden och läst om de som en gång bodde där. Till sin hjälp har han en torpkarta, prästernas dödbok och husförhörslängder. De mest rafflande historierna lägger han ut på Facebook.
– Jag försöker hitta det som sticker ut. Det där som är udda: folk som har varit med om olyckor eller extra glädjeämnen. Även om fattigdomen var utbredd, sjukdomar härjade och folk hade det allmänt svårt fanns det ju de som klarade sig, blev gamla och levde livet utan större tragedier.
Åren 1800–1860 är de som intresserar Risto särskilt. Efter 1860 blir prästerna kortfattade i sina kommentarer.
I början blev Risto drabbad av de öden han läste om.
– Jag satt bara och gapade. Och jag slogs av hur många som var alkoholiserade, som mördade sina barn, som drunknade och som dog i en helt vanlig förkylning. Med tiden har jag blivit luttrad.
Det allra mest slående, anser Risto, är hur målande prästerna skrev. Tack vare det kan vi idag skapa oss en bild av hur folk hade det för över 100 år sen.
En torpskylt dold i skogens grönska. Här låg en gång Krogstorp, ett torp under Froghult. Siste brukare var Jonas Birgersson 1847. Vem har han? Kanske Risto Laine vet.
Han är inte mycket för att döma. Vare sig prästerna som ofta, men inte alltid, vände prästkappan efter vinden och skrev nedsättande om folk i de lägre klasserna och översvallande om de i det övre skiktet, de som drack upp de få slantar de hade eller de som mördade sina egna barn.
Dömde gjorde istället prästen. Om Maja Stina Lund skriver en präst följande eftermäle: "saknade all skymt av kvinnligt värde, försupen i likhet med sin man, levde hon både före och efter sin mans död på det mest oregelbundna sätt, och man kan gärna säga att där hon gick fram, gick skammen fram på torra land."
En annan hård och hjärtlös beskrivning är den om skomakardrängen Johannes Skedström:
"Var svagsinnig och huvud-yr. Församlingen ville inlösa honom på Vadstena Hospital, men blev där icke antagen utan nödgades vårda honom här hemma. Gud gjorde väl och förlossade honom härifrån."
Här låg en gång kvarnen. Undertecknad minns både huset och hjulet och var, den dag det revs, på ett uselt humör. Gamla hus ska man inte riva, tyckte den då åttaåriga lokalpatrioten.
Vi fortsätter prata om livet då och om livet nu och varför det är viktigt att känna till sin historia. Risto får något stadigt i blicken.
– Om vi ska förstå vår samtid måste vi vända oss till det förflutna. Där finns så mycket att lära. Både av misstag och framgångar. Vi måste försöka betrakta dåtidens människor utifrån deras eget sammanhang.
Han tittar ner på tallriken.
Bullen är uppäten.