– När man träffar kollegorna på rasterna eller i korridorerna märker man av en oro. Finns det rätt förutsättningar om smittan skulle bryta ut fullständigt? Det närmaste vi har att jämföra med är den vanliga influensan men det här viruset vet vi mindre om. För egen del litar jag helt enkelt på arbetsgivaren, konstaterar han när vi hörs via telefon.
För dagen utför han fackliga uppdrag i rollen som skydds- och arbetsplatsombud men till vardags är han anställd på demensenheten Björkbacken på Bergdala äldrecenter. Här finns nio vårdplatser och arbetsgruppen består av sju personer.
Hur ser du på bemanningssituationen?
– Vanligtvis har man ju uppfattningen att den är ansträngd och att det råder vikariebrist men det dyker ju alltid upp ersättare. Nu har vi mycket nya personer inne i våra verksamheter som det gäller att vi tar hand om och den största oron som jag får till mig från kollegorna just nu är att de tvingas dra ett tyngre lass.
Vad är utmaningen där?
– Att det inte går att slarva någonstans. Dels är det upp till vikarien att faktiskt ta till sig av det vi säger vid inskolningen men det handlar också om att vi ordinarie personal måste vara övertydliga med hur saker ska göras.
Enligt Hälls uppfattning har det inte rått någon brist på skyddsutrustning i Kinda och nu, efter månader av pandemi, har han en känsla av att lugnare tider väntar.
– Jag hoppas att det värsta har passerat men det återstår ju att se.
