Syskonen Niklas Nilsson och Maria Gunnarsson hoppas att kommunen, i sin utveckling av ett bostadsområde, tar fasta på folkparkshistorien. "Vår far bara måste få en gata uppkallad efter sig", konstaterar de.
När de kliver in på parkområdet, genom den äldsta av de två entréerna, är det med en viss känsla av vemod. Kvällen innan har Kindas kommunfullmäktige nämligen slagit klubban i bordet och godkänt köpet av Kisa Folkets Park. Efter nära 100 år har Byggnadsföreningen Olympia nått vägs ände och området, som under så många år fylldes av musik och glädje, ska förvandlas till ett bostadsområde. För Kisasyskonen Niklas Nilsson och Maria Gunnarsson är det ett beslut som känns – på flera olika sätt.
– Visst förstår man utvecklingen, folkparkskulturen har ju i stort sett dött ut i hela landet, men med tanke på all den tid och det engagemang som vår pappa, ja hela vår familj, har lagt ned i den här parken känns det givetvis ledsamt. Det vore kul om kommunen, i framtiden, kunde se till att bevara folkparkshistorien här uppe på ett eller annat sätt, säger Maria när vi träffas för en längre intervju.
År 1985, när Maria bara var några år gammal, tog hennes pappa Karl-Bertil Pettersson över rollen som ordförande, tillika folkparksgeneral, i Byggnadsföreningen Olympia. Med artistbokningar, biljettförsäljning och allt arbete som hör en folkpark till blev uppdraget en livsstil som inkluderade hela familjen. I slutet av 1980-talet tog Niklas sina första stapplande steg på parkens dansbana.
– Vi har verkligen jättefina minnen från den här parken, vi var ju typ här hela tiden känns det som. Hade vi inte en kompis att leka hos var vi här och hjälpte till. Ibland var det till och med så att kompisarna fick följa med hit, berättar Niklas innan Maria fortsätter:
– Under sommarsäsongen var det verkligen parken som gällde till 100 procent. Jag minns hur hela familjen satt hemma och skrev affischer tillsammans som vi sedan åkte runt och satte upp i vad som känns som hela södra Sverige. En stor del av veckan innan ett framträdande ägnade vi åt att, på alla möjliga sätt, förbereda evenemanget och anläggningen. Själva festkvällen var grädden på moset.
I byggnaden, som syskonen beskriver som "pappas kontor", hittar vi en hel hög med gamla biljetter. "Det väcker en massa jättefina minnen", säger Maria Gunnarsson.
Som barn till folkparksgeneralen fick syskonen förmånen att träffa flera av Sveriges allra största artister backstage och de beskriver perioden från 1985 och drygt 15 år framåt som en storhetstid för Kisaparken. Många artister ville få till en spelning.
– På vintrarna var det en massa managers som ringde på hemtelefonen och det låg alltid cd-skivor och kassetter med musik i brevlådan. Pappa satsade högt, det var stora artister det handlade om, och jag kommer ihåg att han, så fort Katrina and the Waves vann Eurovision, var inställd på att få dem till Kisaparken. Han lyckades och hoppades dessutom på publikrekord, men det var det ju alltid Kenneth and the Knutters som lyckades med, berättar Maria, stannar upp ett tag, och fortsätter sedan:
– När Carola var här fick jag och några kompisar träffa henne backstage. Vi var med i hennes fan-club då och fick lämna över en bok som vi hade gjort till henne. Det är absolut ett minne som jag bär med mig men det är egentligen allt annat, runt omkring, som har betytt mest.
Niklas Nilsson föddes rakt in i hans fars folksparksengagemang och tog sina första stapplande steg i samband med ett minidisco i Kisaparken.
Vad har ni fått med er från "uppväxten" i parken?
– Pappas engagemang och driv, och att ingenting kommer gratis, svarar Maria.
I februari tidigare i år gick Karl-Bertil Pettersson ur tiden, 73 år gammal. Enligt syskonen var han en social person som hade en förmåga "att få med sig andra människor". Förutom familjen var det alltid en stor grupp av ideella krafter som anslöt sig till parkarbetet.
– Den nya vägen upp till parken, där var det ideella krafter som ställde upp med arbetskraft och maskiner. Även den nya scenen byggdes upp under den tiden och trots att föreningen fick köpa in professionell hjälp var det mycket ideellt arbete bakom, berättar Niklas.
Niklas Nilsson och Maria Gunnarsson minns båda hur deras far tog initiativ till målningen i bakgrunden. "Tanken var att den undan för undan skulle fyllas på med artister", säger de.
Vad tror ni att er far hade tyckt om parkförsäljningen?
– Det är ju under 15-20 år som det nästan inte har hänt någonting här uppe så jag tror att han hade förstått att det inte fungerade längre. Samtidigt har han varit med och byggt och renoverat mycket, och sett till att parken utvecklats hela tiden, så självklart hade han tyckt att det var sorgligt, svarar Niklas innan Maria fortsätter:
– Det är bra att området används till någonting – så att det inte bara står och förfaller.
Likt Kenneth and the Knutters gjorde i en tidigare artikel skickar syskonen med en uppmaning till kommunen.
– Vi tänker att vår pappa bara måste få en gata uppkallad efter sig. Det vore fint, konstaterar Maria.
Karl-Bertil Pettersson var folkparksgeneral vid Kisaparken under drygt 15 års tid. "Han tyckte verkligen att det var roligt", konstaterar sonen Niklas Nilsson.