"Kultur är en livsnödvändighet i samhället. Den har många viktiga funktioner att fylla och har ju visat sig ge syngergieffekter. Litteraturen kan öppna upp många dimensioner. Det är likadant med konst och musik."
Det är här vi hittar honom. I språket. Och i det som inte kan formuleras.
– Jag beskriver mig som en människa som håller på med ord. Jag är en ordmakare. Poesin är, för mig, något väldigt personligt. Jag kan inte säga att jag är poet, det är något jag har för mig själv.
Bibliotekarien, poeten, människan Thomas C Ericsson försöker öppna en påse med chokladkola. Det går så där.
– Egentligen behöver jag inte ens ge ut böcker, men det är en del av processen. Jag skriver mest för min egen skull.
Var slutar texten? Den frågan har han ställt sig själv många gånger och något han ständigt brottas med. Just nu är Thomas mitt uppe i ett nygammalt projekt som under en lång tid legat på jäsning.
– Det är mitt stora manus. Jag har hållit på med det i över tolv år och är fortfarande inte klar.
Under dessa tolv år har han gett ut tre böcker, stickspår som utkristalliserats från moderskeppet. De började som teman, som framträdde allt tydligare och som han fortsatte arbeta med. Tillslut var de organiska helheter som kunde stå på egna ben.
Nu är han alltså tillbaka där han började.
– Jag jobbar på att det ska bli klart. Man vet aldrig vad det landar i. Kanske faller det ihop som en sufflé. Kreativa processer kan haverera fullständigt.
Thomas påpekar att då de tidigare böckerna var diktsamlingar, där alla dikter hängde samman, måste nu de enskilda dikterna bära.
Hur får du till den hållfastheten? Och hur vet du att en dikt är klar?
Thomas prasslar med chokladkolan igen. Tar en. Tuggar eftertänksamt.
– Mina dikter blir aldrig färdiga.
Han upptäcker ofta skavanker när dikterna väl är tryckta. Är han ute på läsningar får han gå in och peta. Ändra ord, stryka meningar.
– Det blir extra tydligt när jag läser för publik. Har jag dessutom ett band med mig eller någon som ackompanjerar uppstår ytterligare en nivå.
Finns det en befriande känsla i att texten aldrig upphör att förändras?
– Ja, men någon gång måste man sätta punkt, låta den vara och gå vidare.
Thomas C Ericsson är aktuell med en ny diktbok. "Nattbok C" heter den och är utgiven på Magnus Grehn Förlag.
Det dagliga skrivandet få han kämpa med. Mycket ka klaffa: tid, rum, lugn och ro. Allt måste finnas på plats för att det rätta tillståndet ska infinna sig. Ett lugn han kan försjunka i för att tankarna och orden ska bli synliga och lättare att nå.
– Får jag sitta i tystnad, åka tåg ett par timmar och se på landskapet som bara flyter förbi medan människorna runtomkring mig är upptagna med annat... Då börjar tankarna resa och då kan det hända saker.
För det mesta är ren smärta att skriva, Men det finns stunder då allt faller på plats och han erfar en stråk eufori. För att nå dit är det ren och skär koncentration som gäller.
– Jag måste veta att jag har tiden och ron att sitta i tre, fyra timmar och skriva. Visst kan det finnas en ingivelse i stunden, som när jag åker tåg, men då är det mer som fragment.
Fragmenten skriver han ner i telefonen. Det kan bli flera hundra rader. Efter ett tag får han gå in och börja strukturera. Hitta teman. Foga samman.
Vad i poesin är det som tilltalar dig?
– Hur man kan skapa bilder och använda språket på olika sätt. Att formulera tankar man hitintills inte lyckats tänka, och på så sätt skapa något annat, något mer.
Är det roligare att skriva än att ha poesiuppläsningar?
"Det är olika saker, men att skriva är nog ändå det roligaste. Då får man själv bestämma förutsättningarna. Vid uppläsningar är det så mycket annat att ta hänsyn till. Publik och så vidare, Allra roligaste är det om det finns ett band med eller någon som ackompanjerar. Då blir det ett annat uttryck. Men skrivandet är det primära", säger Thomas C Ericsson.
Precis som läsning eller träning är skrivandet är färskvara, menar Thomas.
– Det är som en muskel som behöver tränas. Skriver man inte så ofta blir det en lång startsträcka. Och man får skrivkramp. Det blir svårare att hitta ögonblicken då det stämmer.
Chokladkolan har han slutat prassla med. Ur tystnaden som följer flyter frågor upp till ytan:
Varför är poesin viktig för oss?
– För att den kan mejsla fram bilder vi inte lyckats skapa själva. Med hjälp av poesin kan vi närma oss och få struktur på omvärlden, på oss själva och våra känslor.
Det är gränserna han uppehåller sig vid, Thomas C Ericsson. Trösklarna, övergångarna de kondenserade tidrum som behöver rätas ut. Eller helt enkelt lämnas ifred.
– Min senaste bok, Nattbok C, har flera trådar. Dikterna är fragmentariska och kretsar kring sömnlöshet, gryning och skymning.
Under tillkomsten av boken bröt pandemin ut.
– Det finns tre dateringar i Nattbok C. Den första är från det första dödsfallet i corona i Sverige och den sista när pandemin upphörde att vara pandemi. Jag ville se vad om hände med språket, med gränserna. Man fick inte nudda varandra, inte sitta på café.
Det finns andra trådar som han inte har nystat ut. Förhoppningsvis får de ligga kvar där, ihoptrasslade.