Är svenskar och ukrainare samma andas barn? Ja, definitivt tycker Irina. Men Olga Davydenko och de andra håller inte med. "Svenskar gillar att planera, hålla koll på vad som ska ske nästa timme. I Ukraina är vi mer spontana. Mer öppna", säger Olga.
Kvällen innan intervjun kommer nyheten att Kiev är utan ström och vatten. Efter en attack mot en förlossningsavdelning i Vilniansk dog en två dagar gammal flicka. Det är bara en berättelse bland miljontals andra från krigets Ukraina.
I Internationella Kvinnoföreningens lokaler i Kisa är det varmt och ljust. Som om kriget inte finns. Trots det är det påtagligt nära.
Tatjana, Ludmila, Irina, Olga och Nadja har varit här sen i mars. De kom med samma buss från Polen. Innan dess kände de inte varandra.
De beskriver en svår och lång resa. Efter flera dagar hamnade de i Polen. Där var de en dag. Sedan tog de sig vidare till Sverige.
Ingen pratar svenska. Olga Davydenko, som har bott i Sverige i åtta år, är med och tolkar.
Alla kommer från regioner där kriget satt stora spår.
Vad hann de se innan de flydde? Vilka minnen bär de med sig?
– Jag bodde på nionde våningen i ett hus. När de började bomba slutade hissen att fungera. Jag kunde inte ta mig någonstans eftersom jag hade brutit benet, berättar Olga Lugova som kommer från Charkiv.
Olga Lugova gömde sig i två veckor med brutet ben under sitt hus i Charkiv. "Det föll bomber hela tiden. Det gick inte att gå ut" säger hon.
Så småningom tog hon sig ner och kunde gömma sig under huset. I över två veckor levde hon där, medan bomberna fortsatte att falla.
Olgas son bodde i en annan stad. En dag ringde hon honom och sa att hon inte klarade mer. De tog sig till Lviv, men snart visade det sig att det inte var säkert där heller. Och Olga kunde inte få hjälp med sitt ben.
Då tog de sig till Polen. Hon reste vidare till Sverige. Han stannade kvar.
Irina Vasilianska är från Mykolajiv. Hon har ett stort vänligt leende. När hon börjar berätta brister nästan rösten.
Irina Vasilianska kommer från Mykolajiv. Hennes yngste son är med henne i Sverige. Hennes man och två äldsta söner är kvar i Ukraina. "Ryssarna bombar förskolor, skolor, vårdcentraler. Det är civilia mål. Dit våra barn går" säger hon med tårar i ögonen.
– Bomberna föll över skolor och universitet. En bomb träffade mina vänners hus. Det rasade ihop och sonen tolv år, begravdes i rasmassorna. Det tog sex timmar innan de fick fram honom och då hade all känsel i hans ben försvunnit. Han klarade inte operationen. Han dog.
Maken och de två äldsta sönerna är kvar i Ukraina. Den yngste är med henne i Sverige.
– De är inte kvar i Mykolajiv. Där har det inte funnits vatten på sju månader, säger Irina.
Hon har daglig kontakt med sin familj.
Det har även Nadia. Hon kommer från Zjytomyr och har med sig sin lille son, Egor. Han tittar på oss med stora, frågande ögon. Vem vet vad han bär med sig?
Nadia och Ludmila, med Nadias son Egor i knät.
Även Nadias man är kvar i Ukraina. Eftersom han inte har militärutbildning deltar han inte i några strider. I stället jobbar han.
– Vi hörs varje dag. Jag oroar mig för honom, undrar hur han har det. Om han kommer att överleva.
Hon har nyligen kommit tillbaka till Sverige efter två månader i Ukraina.
– Det var fruktansvärt att skiljas från min man första gången, berättar hon.
När de flydde blev Egor ledsen. Han kunde inte förstå varför pappa och mamma skiljdes åt. Han trodde att hans pappa hade övergivit dem och vägrade prata med honom i telefonen.
– Det tog tre månader innan han fann sig till rätta, berättar Nadia.
Tolken Olga Davydenko fick en praktikplats via sitt universitet i Ukraina. Hon valde att komma till Sverige. Nu har hon bott här i åtta år och lärt sig svenska. Hon jobbar som djurskötare. Trots det är det svårt att hitta jobb. Hennes utbildning i Ukraina gäller inte i Sverige. Drömmen är att ha en egen ostbutik.
Hur det känns att befinna sig i Sverige medan det pågår ett krig i ert hemland?
– Vi känner oss alla trygga, översätter Olga Davydenko.
Sen behövs inga språkkunskaper för att förstå. Orden blir ändå begripliga. Igenkännbara. Konkreta.
– Vi saknar vårt hemland, vi vill alla återvända.
Det är som att trycka på en knapp. Så fort de börjar prata om hemlandet ler alla stort.
Trots det allvarliga ämnet var det skrattet som präglade intervjun med de fem kvinnorna från Ukraina.
– Vi hoppas att kriget snart är slut. Att vi är tillbaka i vårt hemland. Vi vill leva hemma.
De kunde inte föreställa sig att Ryssland skulle anfalla.
– Alla andra gjorde det. Men inte vi. Ryssland är ju som vår storebror! Våra släktingar bor där! utbrister Irina.
Sen säger hon med emfas:
– Putin stupid!
Alla börjar gapskratta. Det finns där hela tiden, skrattet. Detta är inte fem kvinnor som har förlorat hoppet. Detta är inte fem kvinnor som har gett upp. De vill leva.
Men nära skrattet finns allvaret.
Ludmila Chalii kommer från Zaporizjzja, ett av de mest drabbade områdena i Ukraina.
– Vi är så arga på honom. Han skapar bara problem för hela världen, inte bara för Ukraina.
Det går inte att lita på Putin, menar de.
– Han säger en sak och gör en annan. Han vill ha Sovjetunionen tillbaka. Klarar inte Ukraina av att stå emot kanske han går in i Moldavien och Polen också. Vi har gett kärnvapen till Ryssland. Vi har gett dem våra raketer. Nu använder de våra egna raketer mot oss!
Irina betonar varje stavelse:
– De bombar vårdcentraler, dagis och skolor. Det är inte militära mål, det är civila platser. Dit våra barn går. Hur kan vi kalla dem för människor om de kommer för att döda oss?
Är ni rädda för att kriget ska komma till Sverige?
– Nej! Det räcker med Ukraina! Och Ukraina är starkt. Vi ska skicka tillbaka dem, ut ur vårt land.
De är tacksamma för allt stöd som omvärlden visat Ukraina.
Tatjana Gavrish och Olga Lugova lärde känna varandra på bussen från Polen till Sverige. Innan dess kände de inte till varandras existens. Nu bor de grannar.
– Utan det hade det varit mycket svårare! Vi hade klarat oss, men det hade varit tufft.
I Sverige bor de bra, alla i lägenheter på samma gata och de kan träffas nästan varje dag.
De följer nyhetsrapporteringen konstant.
– Vi måste! Och vi vet nog mer om vad som händer i Ukraina än de som är kvar.
Är det inte jobbigt att ständigt ta del av allt hemskt som händer?
– Det var det de tre första månaderna. Man levde som en zombie. Man känner sig hjälplös. Jag ville ge mig iväg till Ukraina och försvara mitt hemland! säger Olga Davydenko.
Kvinnorna pratar i munnen på varandra:
– Vi kommer att klara det! Men vi kommer att behöva betala ett högt pris. Vi som bor här sitter inte bara och låtsas som ingenting. Vi gör vad vi kan. Skickar pengar och förnödenheter, allt det som är svårt att få tag i hemma.
Under hösten har kvinnorna plockat och lagt in mycket svamp. Framförallt Karl-Johan. "Den är mycket omtyckt i Ukraina" säger Olga.
Ingen av dem jobbar, förutom Olga Davydenko.
– Det är inte lätt att få jobb. Eftersom vi inte kan svenska. Och vi får inte gå på SFI. Men om vi blir tvungna att stanna länge då måste vi ju lära oss svenska!
Annars är de nöjda med den hjälp de har fått av kommunen.
– Och Internationella Kvinnoföreningen har gjort så mycket. Kanske blir det en gemensam julfest.
De kommer att stanna i Kisa över jul. Det är för farligt att åka tillbaka.
– Vi firar inte jul 24 december. I vår tradition är det den 19 december, Nikolausdagen.
Då får barnen presenter. Den helige Nikolaus är nämligen barnens skyddshelgon i den ortodoxa kyrkan.
Man firar även jul 6 och 7 januari (då 25 december infaller enligt den julianska kalendern), men den traditionen har ett starkare fäste i Ryssland.
– Vi vill hellre fira den 19 december.
Att värna det egna, det som är ukrainskt, har blivit mycket viktigt. Banden till grannlandet är på väg att klippas.
De litar inte på någon ryss längre. Även om de är medvetna om att ryssar hamnar i fängelse för att de protesterar mot kriget.
– Vi förlåter inte. Kanske nästa generation. Eller nästnästa. Men inte vi. De dödar oss! De dödar våra barn! Hur kan vi förlåta dem?
Det blir tyst en stund. Sen frågar Olga Davydenko:
– Hur blir det efter kriget? Hur kommer det att påverka resten av livet?
Frågorna blir hängande i luften. Ingen kan svara på det.
Precis innan vi ska gå hör vi Egors lilla röst:
– Tato! Tato!
Det betyder Pappa! Pappa!
Egor är tre år. Hans pappa är kvar i Ukraina. I början trodde Egor att hans pappa hade övergivit dem och vill inte prata med honom i telefonen.