I början hade Kristove svårt att acceptera sin utbrändhet. Han beskriver att han slog på sig själv, tyckte att han borde ha sett det komma och att han borde ha klarat mer. "Sedan förstod jag att det bara är att gilla läget och förstå att vi kan göra något åt det", säger han.
Kristove Sanchez Rueda öppnar dörren till det gula tegelhuset i Kisa och välkomnar in i värmen. Han går barfota in i köket och dukar fram två rykande glas med tevatten innan han slår sig ned vid köksbordet. Lugnet som han utstrålar har tagit lång tid att anamma – efter att tidigare ha haft dålig självkänsla och prestationsångest.
– Att förstå mig på återhämtning har varit en av de främsta tidsbesparande åtgärder som jag gjort – någonsin.
Innan utbrändheten baserade Kristove sitt värde på sina prestationer.
– Om jag inte klarade vissa saker så kände jag mig dålig – och det var ingen känsla som jag ville komma till. Min utväg blev att hela tiden prestera. I dag brukar jag säga till människor som håller på att bränna ut sig att "antingen kan du göra den här kampen nu trots att du inte vill vila eller känna dina känslor – eller så gör du det när du inte tar dig ur sängen. Det är inte lättare då, men då har du inget val".
Det vet Kristove kanske bättre än någon annan.
– En dag var jag där. Jag tog mig inte ur sängen. Jag hade sådan extrem huvudvärk. Det bara snurrade och jag hade jättemycket illamående. Det var kroppens sätt att säga ifrån, att jag inte skulle fortsatt igenom en huvudvärk som tidigare hade varit hanterbar. När det tar stopp så tar det stopp. Jag kunde aldrig föreställa mig att kroppen kan stänga av så.
"Den dagen det tar stopp så väller känslorna över. Det var mycket sorg, mycket gråt, mycket uppgivenhet... Ovissheten var hemsk", säger Kristove och syftar till sin utmattning.
Hur mådde du psykiskt under utmattningen?
– Det var kaos. Jag hade haft kaos inom mig innan också, men då hade jag flytt undan det. Innan, när känslorna kom, så såg jag till att göra annat. Vi hade precis flyttat in i det här huset och det var perfekt. Det fanns alltid saker att göra för att splittra tankarna och inte känna efter, men det gjorde ju att känslorna bara byggdes upp inom mig.
Kristove funderar, tillägger:
– Det är ingenting som jag rekommenderar någon. Möjligtvis om man vill bli utbränd och skapa ännu mer psykisk ohälsa hos sig själv, då är det ett jättebra sätt att göra det på.
"Det var jättenära hela tiden att jag gick in i väggen igen, fram till 2009. Mitt liv blev ännu mer prestationsbaserat, för att bygga upp mitt värde igen. Det ser jag hos många. Man har dåligt samvete över att man inte funnits hos människor på flera år, men man behöver titta på vem man är utan sina prestationer. Det började jag att göra först 2014-2015, även om det började smått redan 2003", berättar Kristove.
I mars nästa år är det 20-årsjubileum för utbrändheten. Jubileum kan tyckas vara fel ord, men faktum är att Kristove är tacksam för det inträffade.
– Det är tack vare den som jag gör det jag gör i dag. Jag är så tacksam över det som hände. Många gånger funderar jag på hur mitt liv hade sett ut i dag med prestationer och självkänsla om det inte hade hänt. Jag önskar såklart att det inte hade behövt hända, för det drabbade min familj jättemycket, men nu när vi tagit oss ur det så har vi det mycket bättre.
Under årens gång, innan Kristove nådde sin nuvarande acceptans, har han lagt mycket skuld på sig själv för utbrändheten.
– "Jag borde ha vetat bättre". Jag vet inte hur många gånger jag sa det till mig själv när jag låg där på soffan och inte kom någonstans. Jag vet inte hur många gånger jag slog på mig själv. Och jag kan säga så här, det blev inte bättre.
"Plötsligt kunde jag inte ta hand om mina barn, för jag kom inte upp ur sängen. Tack och lov kunde mina föräldrar hjälpa till under den tiden. Mina barn bodde hos dem i 10-14 dagar och jag är evigt tacksam för att de fanns i det läget", berättar Kristove.
Det som däremot hjälpte var att tillåta känslor och tankar – att inte distrahera sig från det som var skrämmande och gjorde ont.
– Nu, nästan 20 år senare, sitter jag här i den här intervjun och pratar om känslor. Det är tack vare att jag brände ut mig som jag i dag är mycket bättre på att ta hjälp. Jag känner inget behov av att prestera för att ha någon form av värde. I dag kan jag, med gott samvete, göra ingenting.
Hur lång tid tog det för dig att komma hit?
– 12 år. Det började hända saker hos mig först 2014-2015. Utmattningen tog jag mig ur 2005, så efter två år, men då hade jag fortfarande lågt värde enligt mig själv. Jag hade inte gjort upp med den personen jag var innan. Jag behövde inse att jag inte ville vara den Kristove som jag hade varit innan.
Det vill han skicka med – till vem som än behöver höra det.
– Längta inte tillbaka till den du var innan du blev utbränd, för det var den personen som körde dig i väggen. Bli en uppdaterad version av dig själv.
Det är en lång väg att gå, att ta sig ur en utbrändhet. Men det går. Det är Kristove ett levande bevis på. Nu vill han sprida hopp.
Att prata. Om känslor och om tankar. Det vill Kristove också lära vidare.
– Våra tankar och känslor är så naturliga. Hur mycket tankar och känslor har vi inte på en dag? Ändå är det tabu att prata om, trots att det styr hela vårt liv.
Han fastslår:
– Det här är ett viktigt ämne att prata om. Jag vill också visa att det går att ta sig ur det. Det går faktiskt att må sjukt bra efteråt och det skulle vara jättefint att få visa.