Fotbollsminnen från Olympia (Publicerad i Kinda-Posten 25/2 1982)

Alla drabbas emellanåt av den tillbakablickande tankeverksamheten, nostalgiska utsvävningar till den "gamla goda tiden". Så var det då, så bedrev vi den sportsliga verksamheten på Olympia i Kisa, när ingen hade ett enda öre i ersättning för arbete med idrottsplatsen, än mindre för prestationerna på fotbollsplanen eller på de primitiva löparbanorna vid sida om. Det var vid den tiden som Gustaf Sundström gjorde fina resultat, efter dåtidens krav, i kula och diskus. Alla de aktiva friidrottarna kämpade tappert med sina banor runt fotbollsplanen, hacka bort gräs och räfsa undan stenar, medan fotbollsspelarna försökte hålla planen i någorlunda spelbart skick.

Till framtiden (Publicerad i Kinda-Posten 17/4 1996)

Någon gång stannar man upp inför ett tvivel, en undran, en föreställning. Vi vet något om grottekvarnen i vår tid, men hur blir det i kommande. Betyder det lycka eller djup tragik, om jag får uppleva år 1999? Jag ställer frågan till framtiden, som någon gång kommer att besvara den. I väntan därpå får jag oroas, men hoppas, att vår tids framtidsvisioner kommer på skam. Enligt den skall du som blir framtiden vara data in till en robots gräns och människorna skall jaga varandra med status och profit som förevändning.

Före soptunnornas tid i Kisa (Publicerad i Kinda-Posten 14/7 2011)

Den gamla Grönedegatan tycks vara en outtömlig källa att ösa ur. Från undertecknads barndom, är det mest centrala, den del som börjar vid Frälsningsarmén "Kröken", och vidare upp till Ekäng, med hus på ena sidan och åkermark på den andra. Ett tiotal av de gamla husen i området har rivits och till en del ersatts av nya. Verkligheten utanför uthusen var i sanitärt avseende nog så skrämmande. Ludvig "Lubbe" Nordström for på sin tid till Norrland för att dokumentera "lort-Sverige". Det hade han inte behövt göra, för i U-landet Sverige fanns lorten även i den södra delen. Det var före vattenlopp och soptunnornas tid.

Tand och sjukvård i Kisa under gamla tider (Publicerad i Kinda-Posten 15/3 2013)

Den här berättelsen kommer i stor utsträckning att vara en memoar, då jag vill belysa mina egna erfarenheter från både tand- och sjukvård. I vår barndom var tandvård ett tämligen okänt begrepp, tandborstning hörde inte till det vardagliga bland arbetarklassens barn, därför gick de också med uppätna tänder, som man uttryckte det. Men för att börja från föräldragenerationens tid, det det varken fanns tandläkare eller provinsialläkare, som stod till tjänst. Min farbror, Eskil, gick i skola i ordenshuset, han hade tandvärk och blev då tillsagd av lärarinnan att gå till en slaktare vid Tallus för att dra ut tanden.

Den nionde april 1940 (Publicerad i Kinda-Posten 9/4 2013)

Har tidigare nämnt något om den nionde april, men minnet av den här dagen är så starkt, att jag ska göra en utförligare beskrivning. På grund av krigsutbrottet hade vi blivit kvar på ön (Gotland), den ordinarie muckdagen i september var länge sedan glömd, vi hade firat jul och nu var det tre månader in på 1940. Vi, ett par kulsprutegrupper, hade blivit placerade vid Kappelshamnsvikens högra strand, där ett kalkbruk, Bläse tidigare haft sin verksamhet. Det var en helt vanlig dag, men för oss något alldeles enastående.