– Vi har förhoppningsvis slutat överkonsumera år 2050. Folk behöver inte längre arbeta ihjäl sig utan vi delar på jobb.
Så svarar hållbarhetsexperten och finansmannen Sasja Beslik på frågan om hur han tror att världen kommer att se ut år 2050.
– Vi har förhoppningsvis också ändrat de grundläggande strukturerna i det marknadsekonomiska systemet.
Investeringshorisonten på finansmarknaden behöver också bli längre än dagens kvartal och år. Sasja Beslik tycker att kvartalsrapporterna ska bort och att alla typer av investeringar borde ta hänsyn till klimat, miljö, sociala aspekter och mänskliga rättigheter.
– I dag har vi har en ekonomisk modell som heter marknadsekonomi, kapitalismen, som bygger på konsumtion och tillväxt. Men frågan är: varför ska fokus ligga på tillväxt och konsumtion, och inte på ekonomisk utveckling?
Vad krävs för att vi ska klara klimatkrisen?
– Energifrågan är central. Energi nummer ett, pengar nummer två och politik nummer tre. Löser vi energifrågan löser vi mycket annat också, löser vi finansieringen så löser vi också omställningen och har vi politiker som vågar så händer saker mycket snabbare.
Det krävs förändringar på systemnivå för att klara klimatkrisen och det krävs modiga ledare för att lyckas, menar han. Och de som går i täten måste våga ta smällarna.
– Vi behöver rösta på politiker som har en systemutvecklande politik. Jag ska inte peka ut något parti, men politik som är symbolorienterad hjälper oss inte ur klimatkrisen.
Sasja Beslik ger den svenska plastskatten som exempel på symbolpolitik.
– Du och jag betalar sju kronor för en plastpåse på Ica. Vi tycker inte att plast är bra, plast förorenar haven och är fossildrivet. Men samtidigt som du köper plastpåsen och betalar plastskatten investeras dina pensionspengar i bolag som tillverkar plast. Så vad är poängen? Politiken är inte konsekvent, vi gör saker bara utifrån något typ av symbolvärde, så att allmänheten ska känna att det händer någonting.
Varför bryr du dig om klimat och hållbarhet?
– Jag har förmånen att ha tre barn. Jag lever privilegierat, så som de flesta i norra Europa och västvärlden gör, och i och med det privilegiet så har jag också ett ansvar. Det är inte bara en rättighet, det är också en skyldighet. Vi är bara gäster på den här planeten. Och som gäster måste man ta ansvar, säger Sasja Beslik.