Efter lång och trogen tjänst med band som Union Carbide Productions och Soundtrack of Our Lives ger sig Ebbot Lundberg nu sig ut på sommarturné med ett litet, avskalat band. Herrgårdsparken i Mariannelund lockade på tisdagskvällen ett hundratal människor att lyssna på en artist som blir mer folkkär för varje år som går.
– Jag vet inte vad folkkär betyder längre eftersom världen är i en massiv förändring i allt snabbare takt, säger Ebbot. Men att vara folkkär kan t.ex. innebära att ens publik numer bjuder på kaffe och hemlagade bullar istället för något annat.
Saknar du inte rockstjärnelivet med stora turnéer utomlands?
– Jag tycker om att upptäcka nya ställen, oavsett om det är en arena eller en privat trädgårdsspelning. Huvudsaken är att det känns intressant. Småland är ju dessutom fantastiskt vackert. Konserten ikväll var kul trots att det flög in någon slags insekt i min mun. Det är också kul att bjuda på egna favoritlåtar, som t.ex. "Sunday Morning" av Velvet Underground och Bowies "The man who sold the world":
Det var på Hultsfredsfestivalen 1987 som Ebbots band Union Carbide fick sitt stora genombrott i Sverige. Han har många minnen från Hultsfred och även från Roskildefestivalen.
– Att jämföra Sverige med Danmark vad gäller festivaler är rätt meningslöst. Men när det begav sig var Hultsfred definitivt den bästa festivalen vi spelade på i Sverige. Mitt starkaste minne, eller snarare minneslucka, var när jag utmanade Lemmy i Motorhead på whiskey-race. Jag däckade på hans cowboyboots och somnade. Lemmy lät mig bara ligga kvar som om inget hänt.
Ebbot Lundberg har under årens lopp skrivit en stor mängd låtar och dessutom som producent hjälpt många andra band att utvecklas i studion. Enligt honom själv drabbas han aldrig av skrivkramp eller idétorka.
– Det är aldrig något problem, förklarar Ebbot. Jag har snarare för mycket material och har problem med att hinna med allt som dyker upp i skallen. Jag har precis producerat Nicolai Dungers nya platta "Every Line Runs Together". Den borde folk kolla upp. Jag håller dessutom på med en soloplatta nu med titeln "Beyond The Kybalion". Plattan är ett slags bokslut på en lång resa kan man väl säga. Jag jobbar för fullt med att försöka hinna med att bygga färdigt "pyramiden" i min tillvaro. Nu när jag ser i backspegeln så är jag exakt där jag vill vara.
