Ni vet när man av någon anledning har varit mer eller mindre vaken tre nätter i rad – i mitt fall på grund av en 9-åring med falsk krupp – och är så bedövande trött att man skulle vilja sova i en vecka. Men trots att det känns som att inte hundra kanoner eller ett mindre världskrig kan väcka mig, så finns ändå en sak som kan:

– Mamma?

6-åringen bredvid mig i mörkret viskar svagt men enträget.

– Mamma!

Mmm...

– Kan en räv bita en människa? Mamma?

Där och då hade ju ett litet kort lögnaktigt men tillfälligt ”nej” varit ett klokt svar. Det hade slutat med ”nehej” där i mörkret och så hade den lille förmodligen kurat ihop sig intill mig och somnat igen. Lugnad.

Men jag var för trött för att tänka mig för.

Ja, det kan den väl, svarade jag. Dumt nog.

– Hur då?

Med tänderna, antar jag.

Lång tystnad.

– Men om jag har en liten rävunge och låter den vara hos mig tills den blir stor. Hur skulle det gå dä då? Då då? Hur skulle det då gå då? Gå då? Mamma, hur säger man?

(Stön) Ja, det kanske skulle fungera, men då måste du nog akta dig för rävmamman.

– En isbjörn då?

Kan vi inte sova lite till?

– Kan en räv springa ifrån en isbjörn?

Ja, det tror jag. Men om du ska välja att träffa en isbjörn eller en räv så ska du nog välja en räv.

– Tänk om det kom en räv och en isbjörn på samma gång.

Ja.

– Då skulle det vara bra om Hulken kom också.

Ja, det vore ju väldigt bra. Nu sover vi.

– Mamma? Vet du varför jag tycker om att sova här i stora sängen? Det är för att vi har en isbjörn som ligger på golvet nedanför. Om det kom en räv så skulle den bli rädd och vända.

Du menar om det skulle smyga in en räv här i sovrummet?

– Ja.

Så skulle den bli rädd för ett vitt mjukisdjur?

– Ja.

Okej.

– Vet du en konstig grej?

Nä.

– Vanliga hajar har nästan större tänder än vithajar!

Väldigt konstigt.

– Finns det något som äter vithaj?

Nej, den kan nog vara överst i näringskedjan.

– Va?!

Nej, det finns nog inget som äter en vithaj.

Tystnad. Har han äntligen somnat? Jag slumrar till.

– Jag har ont i magen!

Neej, tänker jag, men säger förstås; okej, det är nog för att du inte åt ordentligt i går. Den lille gubben som jobbar i magen har inget och göra så då bankar han på magen istället.

– Jag ska aaaaldrig äta något mer. Så kan han banka bäst han vill där inne.

Vill du ha lite yoghurt?

– Ja.

Upp i mörkret. Om han var vaken när jag och skålen kom tillbaka? Nix!