Du är en blomkruka, mamma!

Vi stod vid poolkanten hemma i trädgården och hade just konstaterat att termometern i vattnet visar tvåa, åtta, punkt och sen en fyra.

Badbart i mångas ögon alltså. Så även i mina, men jag tycker att det räcker gott att doppa fötterna. Jag vet inte var motviljan kommer ifrån, men det blir så – blött. Det är nog den mest idiotiska, men samtidigt enda förklaring jag har. Njae, mamma står här på kanten som den blomkruka jag är.

6-åringen insåg sin felsägning och skrattade så mycket att han höll på att ramla i och blev tvungen att retirera i en välplacerad ”bomben” och så var mamma nästan så blöt att det lika gärna kunde ha blivit ett dopp.

Men jag stod kvar. Och funderade på blomkrukan.

Sommaren är vasernas och krukornas högtid. Om jag vore en blomkruka skulle jag vilja vara en gråstensfärgad, ganska massiv sak. Cylinderformad, rejäl, tung och förstås glaserad på insidan så att det aldrig blir tal om ringar på bordsskivor eller ömtåliga golv. Jag skulle husera en skir doftpelargon eller en mörkgrön tät och frodig murgröna som slingrar över kanterna.

”Kan jag få vara en vas istället?” ropade jag till sonen som gled omkring i vattnet med gröna armpuffar. Han tittade fundersamt på mig och frågade till slut om jag ville se en framåtvolt?

Jag föreställer mig en hög glasvas. Smal men stadig i botten, smäcker därefter för att slutligen öppna upp, vid och vacker med en lite vågig kant. Jag skulle vara blå i tonen, så att stjälkar och bladverk syns, men ändå något förlåtande mot grumligt vatten. Jag ser framför mig rosa rosor från trädgården, långa murgröna, ett par kvistar av hallon och kanske också några ormbunksblad...

En larvig fantasi född ur en skön felsägning. Det är sådant man kan kosta på sig i ledighet och sommarvärme.

På sätt och vis förstår jag dock sonens sammanblandning av begrepp. Blomkrukor blev nämligen något av min grej den gångna sommaren. Jag har aldrig gjutit något tidigare, men när jag väl kom igång gick det knappt att sluta och säck efter säck med finbetong släpades hem från bygghandlaren. Maken blandade. Jag fyllde på i alla möjliga olika kärl och bankade och slog för glatta livet i jakten på luftbubblor. Nu har vi krukor både ute och inne. Fantastiskt roligt, på gränsen till beroendeframkallande faktiskt. Jag har lugnat mig något för det finns en gräns för hur många tunga cementskapelser man kan ha i ett hus. Men till jul tror jag att det kan ha uppstått ett behov igen.

”Du är en blomkruka, mamma!”

Ja, jag vet.