Härom morgonen satt vi som vanligt och småpratade vid köksbordet till frukosten. Minuterna går fort på vardagsmornarna och liksom varje dag försökte jag få mina barn att äta mer och prata mindre, bara för att vi ska hinna. Möjligen var det just den uppmaningen min yngste son anammade när vi återigen kom in på ämnet julklappar.

"Mamma, jag skulle vilja ha en sån där som börjar på r och slutar på k och som är större."

Va? Vad i hela världen är det?

Jag frågade igen och han fällde förnärmat ner sina små ögonbryn.

"Det sa jag ju. Och den ska vara större!"

Okej. Får jag sota för att jag sagt åt honom att prata mindre så att han helt sonika väljer att använda färre ord? Nej, jag tror inte det. Förmodligen är själva önskningen helt självklar, jag har bara inte knäckt koden än. Nu står mitt hopp till tomten.

För stunden har jag ett annat problem att lösa.

"Mamma, jag ska vara fladdermus!"

Jaha, ja det låter ju mysigt.

"Alltså i luciatåget."

Mjaha, njae vet du, det går ju inte.

"Jo!"

Det var slutdiskuterat. Jag får återkomma till ämnet vid ett väl valt tillfälle.

För övrigt har vi pratat en del därhemma om att vara fin i håret till jul. Nämnde son har tjockt hår med fall och lockar och även om det började bli ganska långt så tyckte jag att han var fin. Det visade sig att vi inte var helt ense på den punkten. I lördags kväll kom han från duschen och satte sig i soffan med sin storebror. När jag anslöt en stund senare förklarade han myndigt "mamma, du bokar ju aldrig någon klipptid åt mig så jag fixade lite själv".

Du gjorde vad för nåt?

"Jag fixade lite själv. Jag tycker att det blev bra."

Det låg ljusa lockar i hela soffan. Hela luggen och lite av nacken. Han var jättenöjd. Det var inte jag. Inte alls. Men jag kunde inte skälla allt för mycket för jag insåg att det inte var ett busstreck utan helt enkelt en lösning på något som han såg som ett problem. Håret var för långt. Mamma och pappa hade inte förstått behovet av att gå till frisören. Alltså ordnade han det själv.

På söndagen besökte vi en klippkunnig släkting som fick rädda vad som räddas kunde ...

När det här numret går i tryck är jag på väg till skolan. Frågan är om jag har en väldigt korthårig liten fladdermus som går sist i ledet in på scenen i den mörklagda matsalen, i svart dräkt med vingar och de lurviga vargtofflorna som han tycker passar så bra till, eller om jag har lyckats sälja in pepparkakskostymen.

Nåja, det spelar egentligen inte så stor roll. Han har valt att vara med i luciatåget och han har nynnat julsånger i långt över en månad hemma. Tassar och vingar till trots – det blir inte mer julstämning än så.

Nu gör Bostad ett kort uppehåll, vi ses igen i januari. Varmt tack för ett fint år! Inte minst tack för alla mejl och tips om bostäder att besöka. Fortsätt höra av er.

God jul och gott nytt år till er alla!