Slottet med 28 rum inrett i jakaranda och mahogny stod på kullen i Ryningsnäs. Det uppfördes år 1894 men revs tillsammans med sin sidobyggnad år 1959. På ritningarna kallade artkitekten Erik Lallerstedt boningshuset för Corps de Logi som följt med i texter om huset sedan dess. Uttrycket skvallrar om tiden som kallades fin de siècle, då franskan användes för att förmedla en kontinental och modern anda.
Boningshuset, slottet på Ryningsnäs gård, eller "Corps de Logi", som arkitekten Erik Lallerstedt kallade det på ritningarna, är borta sedan över femtio år. Men i Mörlundabornas minnen lever det kvar, även i generationerna som inte själva upplevt det. Berättelsen om slottet går såhär:
– Det var en magnifik byggnad, ett slott, en stolthet för trakten. Men dagen innan lagen om byggnadsminnen (dagens kulturmiljölag), trädde i kraft revs det. En stor maskin med rivningskula förstörde alltihop, inte en sten finns kvar.
Rapporteringen om rivningen av slottet.
När Vimmerby Tidning letar i arkiven märker vi att berättelsen är sann. Slottet revs år 1959 av ägaren Holmens bruk, precis innan det skulle bli kulturminnesskyddat, det ansågs för dyrt att underhålla. Då hade slottet stått i 55 år.
– Hade de väntat en vecka till hade de inte fått riva, säger Hans "Hasse i affären" Johansson, som bott hela sitt liv i den gamla butiken i Ryningsnäs. Han har många barndomsminnen av bygden innan gården revs.
År 1894 lät brukspatron Carl F. Lundström, ägare av Ryningsnäs gårds både jordbruk, torp och skog, bygga ett slott. Det ritades av arkitekt Erik Lallerstedt som var känd för sin jugendarkitektur och som senare blev professor vid KTH i Stockholm. Det påkostade slottet hade 28 rum, en trappa med detaljer i jakarandaträ, eleganta kakelugnar och ett exklusivt koppartak.
Slottet tronade högst upp på en kulle och blickade ut över de stora trädgårdarna, åkrarna och Emån med sin kvarn och vattenkraftverk.
Förutom de sextiotal torp som tillhörde gården bodde och jobbade där minst femton familjer till. Gården hade egen tågstation, sågverk, kvarn, vattenkraftverk, svinhus, smedja, handelsträdgård, häststall och en ladugård för upp emot 200 djur.
Mejeriet har en lägenhet på ovanvåningen och är modernt utrustad med el och vatten.
Hasse i affären minns den sista arrendatorn på Ryningsnäs:
– Det var en lång gubbe Gödecke, och sträng. Han hade ofta hade hatt och fick en se den där hatten så sprang man och gömde sig.
Rättaren såg över arbetet, torparnas dagsverken och de 200 korna som behövde mjölkas.
Den stensatta ladugården är rejält tilltagen och byggdes för 200 djur. Hasse i affärens morfar var stensättare och jobbade vid bygget.
– Fruntrimrena från torpen kom och handmjölkade både morgon och kväll. Sedan ystades Ryningsnäs-osten i mejeriet. När vi barn var där fick en äta så mycket ost en ville. Mild och god gräddost var det, något annat än den starka som en var van vid.
På mejeriet i Ryningsnäs ystades Ryningsnäsosten. En mild gräddost som var en favorit bland barnen.
När Hasse i affären berättar om sin barndom i Ryningsnäs väcks bygden till liv. Den igenvuxna skogen befolkas av torparna och den stränga patronen. Frustande hästar, dån från kraftverket och dofter från mejeriet växer fram. Det går nästan att se slottet på kullen med den lummiga trädgårdsparken nedanför.
En dimmig augustimorgon går det att tänka sig hur det var för femtio år sedan när gården försörjde över sextio torpare. Den stensatta laduården står med gavelsidan mot en bod. Den är i dag ombyggd för djurhållning och det hör dunsar och råmanden från spralliga kalvar.