Det har gått drygt 14 år sedan den där novemberdagen då Sofia, som då pluggade på jordbruksgymnasiet i Kalmar, skulle hjälpa till att motionera en kompis häst. Sin egen hade hon just sålt så ridturen var efterlängtad. Men den slutade illa. Hästen blev skrämd av något, reste sig upp och ramlade sedan baklänges – med den 17-åriga Sofia fortfarande i sadeln.

– Den landade över mig, säger Sofia som inte minns någonting från olyckan eller tiden omkring den.

Sofias skador blev omfattande. Nervtrådar till hjärnan slets av och orsakade en blödning mellan hjärnhalvorna. Sofia blev liggandes medvetslös och det var ren tur att en förbipasserande sett olyckan på avstånd och snabbt kunde rusa till hennes undsättning.

Artikelbild

| Olyckan har förändrat Sofia på så vis att hon har blivit lugnare och mer ödmjuk, tror hon.

I några dagar var läget kritiskt och hon låg med respirator på sjukhuset i Kalmar. När hon vaknade upp var hon förlamad på höger sida av kroppen och kunde inte göra sig förstådd. Hon var blåslagen och svullen och blödningen hade påverkat både tal- och syncentrum så hon även såg dubbelt. Men hon levde.

– Jag vårdades i Linköping i två månader och fick lära mig allt på nytt ... gå och prata ... jag visste hur jag skulle göra men signalerna till hjärnan fungerade inte. Det var väldigt frustrerande, berättar Sofia.

Vägen tillbaka har varit lång. Även om det inte syns på ytan så känner Sofia än i dag av skadorna.

– Hjärnan får jobba lite extra med att tänka på ganska enkla saker och kroppen hänger inte med när jag blir trött. Jag har fortfarande problem med balansen och synen och väntar på operation av ögat för att få bort dubbelseendet, säger hon.

Artikelbild

| Sofia på hästen Looyd, som var hennes till strax innan olyckan.

Olyckan blev slutet på Sofias jordbruksutbildning. Hon flyttade hem till Västervik, besökte sjukhuset varje dag och gick på dagrehabilitering. Trots att hon var så ung hade hon hunnit vänja sig vid ett självständigt studentliv i Kalmar. Nu var hon åter beroende av andra.

– Det var jättejobbigt att behöva flytta hem till mamma igen, säger hon.

Artikelbild

| Mer än 14 år har gått sedan olyckan som förändrade Sofia Tofvessons liv.

Redan hösten efter olyckan, 2005, flyttade Sofia tillbaka till Kalmar för att försöka ta upp sin utbildning igen. Men det gick inte så bra.

– Hjärnskadan hade satt sig på minnet och inlärningen, så jag hängde helt enkelt inte med

Artikelbild

Men Sofia gav inte upp. Hon flyttade till Oskarhamn där hon i sin egen takt läste in gymnasiet på folkhögskolan.

– Jag är väldigt envis av mig, så vid 22 års ålder var jag äntligen klar.

Artikelbild

Efter ytterligare några år i Kalmar återvände hon för ungefär tio år sedan till Västervik och det var då hennes arbetsliv började på allvar. Sofia har haft många arbetsuppgifter, företrädesvis inom fysiska yrken.

– Jag har varit bakåkare, kört budbil i Norden och Tyskland, jobbat med marksten, vägräcken och vajrar, på arresten ...

Artikelbild

I dag jobbar hon för ett vaktbolag och det fungerar bra, även om hjärnan fortfarande fort blir trött.

– Men hjärnan är fantastisk när det gäller att läka sig själv och låta förstörda nervtrådar ta nya banor, säger Sofia.

Artikelbild

Fysiskt har hon också kämpat på.

– Jag var väldigt fysiskt aktiv innan olyckan, spelade fotboll och körde fem- och sjukamp.

Artikelbild

Efter olyckan var det en utmaning bara att promenera med hunden eftersom hon hade svårt att hålla balansen. Så när Sofia fem år efter olyckan lyckades springa sin första kilometer på ett löpband var lyckan total. Hon var inte heller rädd för att åter sätta sig på hästryggen och var uppe i sadeln på Speedy, den häst hon ramlade med, några år efter olyckan.

Hur har olyckan förändrat dig som person?

– Jag tror att jag har blivit lite lugnare. Det är i alla fall vad min mamma säger, säger Sofia och skrattar.

– Men det stämmer kanske. Jag har nog mognat lite, men det kan ju ha med åldern att göra också. Jag hoppar inte på alla tåg längre. Sen har jag nog också blivit mer ödmjuk. Positiv har jag alltid varit, även under åren efter olyckan. Jag tycker inte att jag har något att vara ledsen över.