Bostadslös och utan hjälp

Märta är 70 år gammal och har ett helt yrkesliv bakom sig. Fyra barn bär hennes efternamn. Innan pensionen var hon dock sjukskriven på grund av utbrändhet.

- Jag var gift med en man som körde oss i botten rent ekonomiskt. Det var då betalningsanmärkningarna kom. Jag vill inte lägga över skulden på någon annan helt och hållet, givetvis bär jag också skuld men situationen gjorde att jag gick in i väggen. Sedan dess har skulderna jagat mig. Jag betalar av varje månad men kommer aldrig att bli skuldfri, berättar Märta med tung röst.

Hyrde en gård
För några år sedan hyrde Märta en fastighet tillsammans med sin dotter, sin son och svärdotter samt tre barnbarn. Fastigheten bestod av en gård med två hus. Sonen med familj bodde i det ena huset medan Märta och dottern bodde i det andra. Boendet var bra och tryggt dock inte långvarigt. Hyresvärden påtalade att han senare ville ha fastigheten själv och gav därför familjen tre månaders uppsägningstid.

- Det var mitt i vintern och min svärdotter var höggravid. Min son och hans familj lyckades få tag i en lägenhet, likaså min dotter som fick ett andrahandskontrakt. Jag kontaktade socialen för att få hjälp men de bad mig bara att återkomma på ett uppföljningsmöte i april. En månad efter att vi var tvungna att flytta ut, säger Märta uppgivet.

Är självförsörjande
Enligt Märta ansåg socialen att de inte kunde bistå med en bostad eftersom hon inte levde på existensminimum.

- Jag är ansedd att vara självförsörjande. I princip menade de att jag hade kunnat få hjälp om jag haft missbruksproblem eller andra sociala problem, säger hon.

Vräkningsförebyggande projekt
Strax innan sommaren 2014 drog kommunen igång projektet Team bo kvar. Syftet med projektet är att arbeta vräkningsförebyggande och fånga upp de som riskerar att bli avhysta från sin bostad.

- Vi arbetar på uppdrag från Socialförvaltningen och enbart med personer som står under avhysningshot, berättar Kristina Eklöf som är verksamhetsansvarig på Råd och stöd. För att få hjälp av Team bo kvar måste dock Socialförvaltningen ha hänvisat ens ärende till Råd och stöd, något som inte hänt Märta.

- Socialen gör en bedömning av ärendet. Exempelvis kan det vara så att personen anses klara av att hitta bostad själv och blir därför inte vidareskickad till oss, säger Kristina Eklöf. Under 2015 arbetade Team bo kvar med cirka 45-50 avhysningsärenden.

Får inte träffa hyresvärdar
Märta får visserligen träffa handläggare på socialen, främst för att de tillsammans ska gå igenom vilka hyresvärdar som finns i Linköping. Sedan får Märta sköta resten själv.

- Jag skriver och ringer till hyresvärdarna men ingen är intresserad av att träffa mig när de får höra talas om betalningsanmärkningarna. Jag önskar mig en chans att få visa vem jag är. Säkert tänker många att jag ska vara tyst eftersom jag strulat till det men jag anser att det är varje människas uppgift att berätta om ett skruvat och snett system, säger hon.

Betalningsanmärkning - inget kontrakt
Vissa hyresvärdar ser över vilken typ av betalningsanmärkning kunden har och gör sedan en bedömning utifrån det men hos många hyresvärdar innebär betalningsanmärkningen i sig att du inte får skriva kontrakt. Märta vill se en ändring.

- Vi är många som har kvaddad ekonomi. Därför borde man inte skämmas men man gör det ändå. Det måste finnas andra möjliga vägar än den stelbenta som finns i dag. Man måste kunna hjälpa människor och se till de olika behoven. Vi är inte en homogen grupp, säger hon bestämt. Hon poängterar att hon inte ställer sin egen situation över någon annans. Att ingen människa står över någon annan. Alla har olika förutsättningar och därför olika behov av hjälp.

Utarbetad och bostadslös
Nu är tiden kommen då Märta inte orkar mer. Energin är slut. Hon lever i en resväska och har sina tillhörigheter inlåsta i ett förråd. 70 år gammal med smärta i kroppen längtar hon efter ett eget hem.

- Grunden är en plats där jag kan slå mig ner och få ordning. Nu känns det som om att jag bara driver omkring. Jag står inte ens skriven någonstans. Hade jag inte haft mina barn hade jag väl varit uteliggare, säger hon sorgset innan hon eftertänksamt fortsätter:

- Ett hem är fundamentet för trygghet. En dörr att stänga om mig, väggar att hänga saker på och ett kök som ger mig förutsättning att ta hand om hälsan. En plats där jag kan skriva och måla och ha mina barn och barnbarn på besök. Jag kräver inte mycket. Mina behov beror främst på min dåliga hälsa och därför behöver jag ett boende på bottenvåning eller i ett hus med hiss. I övrigt spelar det ingen roll. Nu låter jag världen få se min situation. Kanske kan någon identifiera sig med mig. Kanske kan någon ge mig chansen.