Runt borden sitter det – mest – unga män. Arman Ataei och Leif Sundin är djupt försjunkna i ett parti schack. De är båda här som språkvänner. Arman som är från Linköping, men vars föräldrar är från Iran, kan prata persiska vilket många av de ensamkommande också gör. Persiska är också likt dari, ett språk som många ensamkommande unga talar.

Leif Sundin åker från Norrköping för att hjälpa till med läxor och för att prata svenska med killarna. Ali Ghasemi tittar intresserat på och på andra sidan bordet sitter Mostafa Jafari och tittar på fotboll på sin mobil. Andra pluggar med en språkvän vid sin sida. Inne i ett stängt rum sitter två rådgivare som kan hjälpa till med lite knepigare frågor. En av dem är Malin Ström, beteendevetare och mycket aktiv inom föreningen NU.

Det här är normalt ABF:s lunchrum och i köksdelen står Inger Clasinder och torkar lite disk och pratar med en ung man, de ser bekymrade ut. Inger är ordförande i föreningen Nyanlända unga i Östergötland och hon känner många av de unga männen ganska väl vid det här laget. Många saknar fast bostad och det är det svåraste, säger Inger Clasinder. Föreningen Nu har samlat in ungdomarnas berättelser och det handlar om allt från att en person berättar om sitt självmordsförsök till de som berättar att de får bo hos kompisar, men också leva med en ständig rädsla för att bli utkörda. Situationen är svår också för de som har boende och låter kompisar sova över. "Jag låter någon bo hos mig 1-2 gånger/vecka, fast jag vet att det inte är tillåtet. Socialen säger att jag inte får låta kompisar bo hos mig. Det skulle vara katastrof för mig om jag blev tvungen att flytta. Men det är svårt att säga nej när kompisar är hemlösa och vill komma och bo." skriver en. Alla berättelser kommer från människor som har rätt att vistas i landet i väntan på beslut.

När samhällets skyddsnät, för den här gruppen unga asylsökande, visade sig vara glest så är det förmodligen civilsamhällets insatser som gjort att situationen inte helt har spårat ur. Det är tack vare personer i flera frivilligorganisationer – som Inger och Malin i föreningen NU – eller privatpersoner som Monika i Malmslätt, Lill-Britt i Lambohov eller Marie-Louise i Ulrika och många, många fler som gjort att hemlösheten i Linköping inte är större än den är bland unga som söker uppehållstillstånd via gymnasielagen.

För även om hemlöshet officiellt inte existerar så har alla de här människorna sett en annan sida. De har erbjudit pojkarna tak över huvudet under både längre och kortare tid, de ger av sina pengar och av sin tid. De ställer upp och tolkar, skjutsar och tar myndighetskontakter. De tar ansvar och blir som en extraförälder.

På frågan varför man gör allt det här frivilligt, har de flesta som är engagerade samma svar som Inger Clasinder.

– Man kan inte bara vända ryggen till, man har ju ett ansvar.