Målsägandebiträdet Karin Wålander har betytt mycket för familjen längs den dramatiska och känslosamma resan. På torsdagen gick hon igenom domen med Anna-Lenas anhöriga.
– Vi är framme vid en punkt som vi har längtat efter och drömt om. Nu är vi här och vi pustar ut, inleder Anna-Lenas make kort efter att vi har satt oss ner i ett rum på advokatbyrån Crusner i Linköping.
Det finns en lättnad och ett ljus över hans ansikte. Det rycker lite i mungipan och man kan ana ett litet leende mellan orden. Genom åren har de närmsta anhöriga till 56-åriga Anna-Lena Svenson, som mördades samtidigt som 8-åriga Mohamad Ammouri 2004, valt att inte träda fram och öppet berätta om mardrömmen de levt i under 16 år. Men nu, när Daniel Nyqvists dömts för morden vill familjen berätta.
– Den 9 juni i år var först en vanlig sommarmorgon, börjar Anna-Lenas make.
– Jag var uppe runt 7 på morgonen och höll på att göra frukost när telefonen ringde. Det var ett okänt nummer, så jag svarade inte. Men så ringde det igen och jag tyckte tidpunkten var lite märklig, så jag svarade.
"Hej, det är Jan Staaf från polisen ... vi har en dna-träff. Vi håller på med en topsning och resultatet är klart inom en timme".
Maken fortsätter med att duka fram te och mackor. Nu med telefonen inom räckhåll och med tv:n på. "Är det nu man ska ringa dottern?", frågar han sig. Samtidigt väcks tvivlet, det har väckts hopp förut.
– Sen går det en kvart och så ringer min dotter: "Pappa, har du hört?"
Hon hade själv fått höra på nyheterna att en person gripits misstänkt för dubbelmordet i Linköping.
– Först slog jag bort det, jag kunde inte tro att det var sant. Sen gick allt väldigt fort.
En stund senare kunde polisen bekräfta dna-träffen och på eftermiddagen hade Daniel Nyqvist erkänt.
– Då var det högt tempo!, utbrister maken och skrattar till.
– Ändå kunde jag inte helt tro på det förrän försvarsadvokaten berättade i tv om erkännandet. 16 år och sen var det liksom klart från morgon till kväll. Jag sa till dottern "Känner du skillnaden?"
Dottern nickar igenkännande vid bordet. Hon kände likadant.
– Just då var det bara befrielse och lättnad över att den där lasten hade släppt. Pusselbiten som saknats hamnade på rätt plats.
Målsägandebiträdet Karin Wålander anlitades och familjen fick genom henne en talesperson och en röst som de genom åren saknat. Sen kom en sommar de beskriver som en enda lång väntan på rättegång, men samtidigt en viktig tid för att förbereda sig inför de avgörande förhandlingsdagarna i Linköpings tingsrätt i september. De lade särskilt fokus på att ta del av förhören med Nyqvist och att läsa på kring detaljer som blev tillgängliga genom att förundersökningen släpptes.
– Att gå igenom hans förhör var fruktansvärt obehagligt, förklarar dottern.
– Efter 16 år hade jag skapat en egen bild kring vad som hade hänt och nu fick vi se hans egna ord om händelsen. Vi läste i flera timmar och sen tog det mig flera dagar innan jag blev någorlunda människa igen. Vi hade ju väntat på det här så länge, det var väldigt mycket att bearbeta.
Men hur förberedda de än tyckte att de var, var mötet med sin frus och mammas mördare i rättssalen något inga förberedelser i världen kunde rå på.
– Det var en ruggig upplevelse. Det undermedvetna reagerade i kaos, kan man säga. Det löpte amok mellan tankar och känslor, säger maken och dottern fyller i:
– Första dagen när vi skulle gå in var det som att jag varken kunde röra mig eller titta åt hans håll. Jag har aldrig varit med om något liknande – väldigt obehagligt.
Under rättegångens andra dag var det dags för Daniel Nyqvist att förhöras. In i det sista var det oklart om han med tanke på sin psykiska störning skulle klara av att svara på frågor. På Nyqvists önskan monterades en tygskärm mellan honom och åhörarrna en bit bort, för att slippa känslan av att vara iakttagen. Anna-Lenas dotter tyckte det var lättare att se på sin mammas mördare via bilden på väggen. Anna-Lenas make sökte däremot ögonkontakt.
– Jag nickade mot honom under förhöret för att hjälpa honom lite på traven, tänkte jag.
Kände du att han såg dig?
– Nej, det kan jag inte påstå. Men kanske.
Maken, dottern och hennes man hade förberett sig på att Nyqvist kanske inte skulle kunna svara på några frågor alls. Med tanke på det är de nöjda med de svar han kunde ge, även om de var korta.
Minns ni vad ni tänkte när han öppnade munnen första gången och svarade "ja" på frågan om han erkände morden?
– Ja det svaret är kopplat till det som vi har levt med sen 2004 och sen sitter han där i sina gröna overall och säger "ja". Svaret är inte märkvärdigt i sig, men det var en väldigt stark upplevelse att höra honom säga det.
Hur var det att se honom på riktigt i jämförelse med den bild av gärningsmannen ni burit med er?
– Jag tror inte man riktigt tänker så utan kanske mer "vem och varför" och så har man byggt upp egna svar på de frågorna genom åren. Sen har man kanske en hypotetisk bild kring vem som kan ha gjort det här, men när den personen sen sitter där så fokuserade vi mest på hans förklaring till morden, menar maken.
De pausar lite i sin berättelse. Funderar. Dottern igen:
– På nåt sätt så lärde man sig att leva med ovissheten under alla år. Sen när gripandet kom så blev det så livsomvälvande. Jag kan titta på kort på mig själv från tiden före lösningen och tänka "hon där visste inte". Lika viktigt som att det fanns ett före och efter 2004 så fanns det ett före och efter att gärningsmannen greps.
Från djupet av sina hjärtan vill familjen uttrycka ett stort tack till alla som stöttat dem under alla år och för att tanken på att hitta svar aldrig getts upp.
– Nu är domen här, med stämpeln på, säger maken och slår näven i bordet över papprena framför sig.
– Vi har aldrig kunnat slappna av under åren som gått, men nu är allt bara borta. Vi har blivit av med bördan och kan leva som "vanligt" folk igen. Nu lämnar vi det här fallet till rättsystemet att förvalta och det känner vi trygghet i.
Nu ligger den där på bordet, domen. Efter 16 års ovisshet har anhöriga till mördade Anna-Lena Svenson fått det avslut de har längtat efter.
Domens utfall, att Daniel Nyqvist döms till rättspsykiatrisk vård för mord i två fall, lägger de ingen särskild värdering i. De litar på att det har gjorts en korrekt bedömning och det räcker för dem. Anna-Lenas familj har inte begärt något extra skadestånd. De är nöjda med att ha fått sina svar.
I 16 år har maken samlat på tidningsurklipp i en låda som med tiden blivit ganska tung. Den här dagen tar Anna-Lenas man med sig domen hem och lägger bladen överst i högen.
– Sen ska jag lägga på locket och ställa in lådan i ett skåp.