MÄlsÀgandebitrÀdet Karin WÄlander har betytt mycket för familjen lÀngs den dramatiska och kÀnslosamma resan. PÄ torsdagen gick hon igenom domen med Anna-Lenas anhöriga.
â Vi Ă€r framme vid en punkt som vi har lĂ€ngtat efter och drömt om. Nu Ă€r vi hĂ€r och vi pustar ut, inleder Anna-Lenas make kort efter att vi har satt oss ner i ett rum pĂ„ advokatbyrĂ„n Crusner i Linköping.
Det finns en lÀttnad och ett ljus över hans ansikte. Det rycker lite i mungipan och man kan ana ett litet leende mellan orden. Genom Ären har de nÀrmsta anhöriga till 56-Äriga Anna-Lena Svenson, som mördades samtidigt som 8-Äriga Mohamad Ammouri 2004, valt att inte trÀda fram och öppet berÀtta om mardrömmen de levt i under 16 Är. Men nu, nÀr Daniel Nyqvists dömts för morden vill familjen berÀtta.
â Den 9 juni i Ă„r var först en vanlig sommarmorgon, börjar Anna-Lenas make.
â Jag var uppe runt 7 pĂ„ morgonen och höll pĂ„ att göra frukost nĂ€r telefonen ringde. Det var ett okĂ€nt nummer, sĂ„ jag svarade inte. Men sĂ„ ringde det igen och jag tyckte tidpunkten var lite mĂ€rklig, sĂ„ jag svarade.
"Hej, det Àr Jan Staaf frÄn polisen ... vi har en dna-trÀff. Vi hÄller pÄ med en topsning och resultatet Àr klart inom en timme".
Maken fortsĂ€tter med att duka fram te och mackor. Nu med telefonen inom rĂ€ckhĂ„ll och med tv:n pĂ„. "Ăr det nu man ska ringa dottern?", frĂ„gar han sig. Samtidigt vĂ€cks tvivlet, det har vĂ€ckts hopp förut.
â Sen gĂ„r det en kvart och sĂ„ ringer min dotter: "Pappa, har du hört?"
Hon hade sjÀlv fÄtt höra pÄ nyheterna att en person gripits misstÀnkt för dubbelmordet i Linköping.
â Först slog jag bort det, jag kunde inte tro att det var sant. Sen gick allt vĂ€ldigt fort.
En stund senare kunde polisen bekrÀfta dna-trÀffen och pÄ eftermiddagen hade Daniel Nyqvist erkÀnt.
â DĂ„ var det högt tempo!, utbrister maken och skrattar till.
â ĂndĂ„ kunde jag inte helt tro pĂ„ det förrĂ€n försvarsadvokaten berĂ€ttade i tv om erkĂ€nnandet. 16 Ă„r och sen var det liksom klart frĂ„n morgon till kvĂ€ll. Jag sa till dottern "KĂ€nner du skillnaden?"
Dottern nickar igenkÀnnande vid bordet. Hon kÀnde likadant.
â Just dĂ„ var det bara befrielse och lĂ€ttnad över att den dĂ€r lasten hade slĂ€ppt. Pusselbiten som saknats hamnade pĂ„ rĂ€tt plats.
MÄlsÀgandebitrÀdet Karin WÄlander anlitades och familjen fick genom henne en talesperson och en röst som de genom Ären saknat. Sen kom en sommar de beskriver som en enda lÄng vÀntan pÄ rÀttegÄng, men samtidigt en viktig tid för att förbereda sig inför de avgörande förhandlingsdagarna i Linköpings tingsrÀtt i september. De lade sÀrskilt fokus pÄ att ta del av förhören med Nyqvist och att lÀsa pÄ kring detaljer som blev tillgÀngliga genom att förundersökningen slÀpptes.
â Att gĂ„ igenom hans förhör var fruktansvĂ€rt obehagligt, förklarar dottern.
â Efter 16 Ă„r hade jag skapat en egen bild kring vad som hade hĂ€nt och nu fick vi se hans egna ord om hĂ€ndelsen. Vi lĂ€ste i flera timmar och sen tog det mig flera dagar innan jag blev nĂ„gorlunda mĂ€nniska igen. Vi hade ju vĂ€ntat pĂ„ det hĂ€r sĂ„ lĂ€nge, det var vĂ€ldigt mycket att bearbeta.
Men hur förberedda de Àn tyckte att de var, var mötet med sin frus och mammas mördare i rÀttssalen nÄgot inga förberedelser i vÀrlden kunde rÄ pÄ.
â Det var en ruggig upplevelse. Det undermedvetna reagerade i kaos, kan man sĂ€ga. Det löpte amok mellan tankar och kĂ€nslor, sĂ€ger maken och dottern fyller i:
â Första dagen nĂ€r vi skulle gĂ„ in var det som att jag varken kunde röra mig eller titta Ă„t hans hĂ„ll. Jag har aldrig varit med om nĂ„got liknande â vĂ€ldigt obehagligt.
Under rÀttegÄngens andra dag var det dags för Daniel Nyqvist att förhöras. In i det sista var det oklart om han med tanke pÄ sin psykiska störning skulle klara av att svara pÄ frÄgor. PÄ Nyqvists önskan monterades en tygskÀrm mellan honom och Ähörarrna en bit bort, för att slippa kÀnslan av att vara iakttagen. Anna-Lenas dotter tyckte det var lÀttare att se pÄ sin mammas mördare via bilden pÄ vÀggen. Anna-Lenas make sökte dÀremot ögonkontakt.
â Jag nickade mot honom under förhöret för att hjĂ€lpa honom lite pĂ„ traven, tĂ€nkte jag.
KÀnde du att han sÄg dig?
â Nej, det kan jag inte pĂ„stĂ„. Men kanske.
Maken, dottern och hennes man hade förberett sig pÄ att Nyqvist kanske inte skulle kunna svara pÄ nÄgra frÄgor alls. Med tanke pÄ det Àr de nöjda med de svar han kunde ge, Àven om de var korta.
Minns ni vad ni tÀnkte nÀr han öppnade munnen första gÄngen och svarade "ja" pÄ frÄgan om han erkÀnde morden?
â Ja det svaret Ă€r kopplat till det som vi har levt med sen 2004 och sen sitter han dĂ€r i sina gröna overall och sĂ€ger "ja". Svaret Ă€r inte mĂ€rkvĂ€rdigt i sig, men det var en vĂ€ldigt stark upplevelse att höra honom sĂ€ga det.
Hur var det att se honom pÄ riktigt i jÀmförelse med den bild av gÀrningsmannen ni burit med er?
â Jag tror inte man riktigt tĂ€nker sĂ„ utan kanske mer "vem och varför" och sĂ„ har man byggt upp egna svar pĂ„ de frĂ„gorna genom Ă„ren. Sen har man kanske en hypotetisk bild kring vem som kan ha gjort det hĂ€r, men nĂ€r den personen sen sitter dĂ€r sĂ„ fokuserade vi mest pĂ„ hans förklaring till morden, menar maken.
De pausar lite i sin berÀttelse. Funderar. Dottern igen:
â PĂ„ nĂ„t sĂ€tt sĂ„ lĂ€rde man sig att leva med ovissheten under alla Ă„r. Sen nĂ€r gripandet kom sĂ„ blev det sĂ„ livsomvĂ€lvande. Jag kan titta pĂ„ kort pĂ„ mig sjĂ€lv frĂ„n tiden före lösningen och tĂ€nka "hon dĂ€r visste inte". Lika viktigt som att det fanns ett före och efter 2004 sĂ„ fanns det ett före och efter att gĂ€rningsmannen greps.
FrÄn djupet av sina hjÀrtan vill familjen uttrycka ett stort tack till alla som stöttat dem under alla Är och för att tanken pÄ att hitta svar aldrig getts upp.
â Nu Ă€r domen hĂ€r, med stĂ€mpeln pĂ„, sĂ€ger maken och slĂ„r nĂ€ven i bordet över papprena framför sig.
â Vi har aldrig kunnat slappna av under Ă„ren som gĂ„tt, men nu Ă€r allt bara borta. Vi har blivit av med bördan och kan leva som "vanligt" folk igen. Nu lĂ€mnar vi det hĂ€r fallet till rĂ€ttsystemet att förvalta och det kĂ€nner vi trygghet i.
Nu ligger den dÀr pÄ bordet, domen. Efter 16 Ärs ovisshet har anhöriga till mördade Anna-Lena Svenson fÄtt det avslut de har lÀngtat efter.
Domens utfall, att Daniel Nyqvist döms till rÀttspsykiatrisk vÄrd för mord i tvÄ fall, lÀgger de ingen sÀrskild vÀrdering i. De litar pÄ att det har gjorts en korrekt bedömning och det rÀcker för dem. Anna-Lenas familj har inte begÀrt nÄgot extra skadestÄnd. De Àr nöjda med att ha fÄtt sina svar.
I 16 Är har maken samlat pÄ tidningsurklipp i en lÄda som med tiden blivit ganska tung. Den hÀr dagen tar Anna-Lenas man med sig domen hem och lÀgger bladen överst i högen.
â Sen ska jag lĂ€gga pĂ„ locket och stĂ€lla in lĂ„dan i ett skĂ„p.