I övrigt är stugan klädd i tystnad. Det enda ljuset är de flämtande resterna från ett par trädstumpar, som glöder i köksspisen. Det är vinterkväll och inget ovanligt att han gått till sängs. Ändå är ingenting som det brukar.

De första tecknen visade sig helt nyligen. Klockan, som aldrig varken saktat sig eller gått för fort, ej heller stannat om den bara blivit regelbundet uppdragen, började bete sig besynnerligt. Ibland stannade den, men fortsatte sedan av sig självt. Ibland slog den ett par trötta dubbelslag fastän visarna inte stod på varken hel eller halv timme.

Samtidigt började Johan känna en obegriplig trötthet. I bröstet betedde sig hjärtat lika oregelbundet som vägguret. Snart insåg han att klockan, hans käraste ägodel sedan ungdomen, berättade för honom att det var dags. Dags, att vandra vidare. Underligt nog blev han inte rädd. Snarare tacksam att få bli varskodd så allt kunde bli som han sedan länge planerat, när tiden var inne.

Han tänker i tacksamhet på att han orkat göra allt det viktiga. Det sista var att bryta itu käppen och lägga den på glöden. Han satt vid köksbordet i skumtimmen med en sista kopp kaffe och lyssnade på sprakandet. Nu ligger han i finkostymen, med stärkkrage och välknuten slips. De bleka kinderna är slätrakade. Håret noga tillbakakammat. När han tittar ner på de blanka skorna ler han och tänker: "Det har nog aldrig hänt att jag gått till sängs med skorna på. Inte ens när jag hade brått ner i sänghalmen till någon granner tös. Men jag kan ju inte fara iväg i strumplästen. Och så hann jag inte stoppa hålet på ena strumpan."

Väntan. Nog hade han kunnat ringa till någon. Han vet att Sven bort i Busk, Erik och Andersson skulle komma på momangen. Men till vilken nytta det skulle vara begriper han inte. Säkert skulle de ta honom till sjukhuset. Och det är inte där han vill sluta, utan här hemma. Nog är han ledsen att vännerna ska hitta honom i morgon, när de ivriga kommer för det sedvanliga partiet priffe. Men de kommer att förstå. Vänner förstår. Och är något oklart, finns ett brev som förklarar.

Han lägger kinden mot kudden. Ser ut genom fönstret. Vinternatt. Stjärnor som gnistrar. Minns att hans mor alltid sa, att stjärnorna är själarna från de som gått bort. "Det ser trångt ut, där oppe, tänker han. De får väl make på sä lite, så en annan får plats." Just då, varseblir han tystnaden. Klockan har stannat. "Ja, du gubbe, viskar han. Nu är det så dags."

Det står tre sorgsna män i Johans kök. Sven stryker över ögonen och öppnar brevet: "Tack för god vänskap", börjar det. "De senaste dagarna har jag förberett mig för nästa kapitel. Ni som känt mig hela livet vet att jag är envis som synden och bestämd med vad jag vill. Så som jag levat vill jag också dö. Och ni har alla styrkan att slåss för en gammal gubbes sista vilja.

Jag är färdig för leverans. Ren, prydlig och välklädd. Ingen begravningsentreprenör ska rote i mina lakan och bolster, eller styra till mig på annat sätt än så här. Såga av ryggen, armstöden och benen på kökssoffan. Sen kan locket spikas på, av myndigheten. Jag vet att soffan har samma mått som de där dyra kistorna som folk blir pålurade. I en sån skulle jag aldrig trivas. Jag tror en mår bäst, även som död, att få vila där en drömt så många vackra drömmar och känt sig trygg. Pengarna i kuvertet på köksbordet räcker till en enkel begravning och ett rejält kalas efteråt. När stugan är såld ska pengarna gå till en fond för ett årligt kalas för alla de gamla, som sitter på äldreboendena eller hemmavid och inte har så roligt. Den festen ska ni ta ansvar för, så länge ni lever. Inget knussel, rejält ska det va?!

Sven och Anderson får se till att samla krafter. Kökssoffa ä tung som bly, å förutom kyrkvaktmästarna är det ni som är bärare. Erik bär klockan. Den ska mä ner i backen. Om ni ordnar det här, lovar jag att ingen av oss ska "gå igen". Ta nu varsin snaps ur pluntan på bordet. I kvällninga? går ni ner till slänta vid åna och tänder ett litet ljus. Är det stjärnklart kan ni glo upp och säkert ser ni e stjärne som blinker lite extra envist. Då ni vet att jag har ögona på er, hele ti?n! Er vän Johan."

Sven ler genom tårarna. "Inget å resonera ikring, sa han. Nu går jag ut i boa å hämter fogsvansen!"