Valnöt, mahogny, alrot, masurbjörk. Gärna i möbler från 1700- och 1800-tal där den vackra ytan får ta plats och glänsa i eget majestät. Då blir antikhandlaren glad.
Lars Petersson har arbetat med att varsamt renovera antikviteter sedan mitten av 70-talet, då Data Saab där han byggde datorer fick ont om jobb.
Nu driver han Larsbergers Antik tillsammans med hustru Madeleine och sonen Patrik i Ullstämma gamla skola. De bor i lärarbostaden intill som just i år fyller 100 år och därmed uppnår den åldersgräns som krävs för att få kallas just antikvitet.
Själv har han inte uppnått antikvitetsåldern, men har inga planer på att dra sig tillbaka när pensionsåldern infinner sig.
– Det hörs ju på namnet att en antikvitetshandlare inte kan sluta arbeta, ler den helt självlärde snickaren, medan han visar runt bland ömt renoverade gamla ting som framkallar längtansfulla suckar från besökarna.
När skär det i ditt antikvitetshjärta?– När vackra fanérmöbler i utsökta träslag målats vita, slipats okänsligt med sandpapper, och döpts till shabby chic. Det går att återföra möbler till sitt ursprung genom att istället måla dem försiktigt i temperafärg och ge dem ett naturligt slitage.
I Antikrundan läxas människor upp om de lagat saker.– Det gillar jag inte. Självklart har människor lagat sina saker, så var det ju när vi inte hade ett slit- och slängsamhälle. Det är bara trevligt om möblerna kan få följa med vår tid, utan att förstöras.
– Det finns kunder som är villiga att betala 10 000–20 000 för att bortgångna mormors soffgrupp, som kanske bara är värd 2 000, ska restaureras för att passa in i och kunna följa familjen framöver. Sådant är roligt. Det handlar inte alltid om pengar, utan om känsla.
Du föredrar den engelska Antikrundan. Varför?– De har mer annorlunda saker och därför lär jag mig mer. Men jag gillar Kunskapskanalens faktaprogram på en halvtimme som följer efter varje svenskt avsnitt av Antikrundan. Det är jättebra.
Påverkar programmen dina affärer?– O ja. Om något särskilt varit på tapeten i ett avsnitt får vi förfrågningar om vi har något liknande.
Vad är inne just nu?– Sideboard, glasade förvaringsskåp, skänkar, kristallkronor och stora golvur.
Golvur?– Ja, men de måste vara renoverade på rätt sätt med bortskrapade heltäckande färglager och vackert temperamålade i exempelvis hälsingeblått. Om själva urverket är trasigt spelar mindre roll. Människor har dem som inredningsdetaljer, ett slags installationer, inte som tidsmätare.
Och vad är ute?– Gungstolar, vävstolar, stora och tunga ekmöbler, mormors finrumsmöbler i nyrokoko och mindre kopparkärl, som inte går att ha exempelvis ved i.
Du hävdar att antikviteter är billiga?– Ja, sett till vad du får – gediget hantverk som håller i evighet – är de definitivt det.
Ett tips om man renoverar dem själv?– Tänk på detaljerna, som beslagen! De utgör den viktiga pricken över i:et. Det är värt att leta upp gamla beslag av mässing istället för att köpa billiga nya av zink.
Ett riktigt roligt uppdrag?– Att skrapa lackfärg från ett vackert 200 år gammalt skåp, skikta de olika kulörterna och sätta originalfärgen.
Och ett frustrerande?– Att se den ursprungliga färgen, men inte nå dit. Om det har målats om av en noggrann målare kan det vara väldigt svårt. En slarvig målare är det bästa, om man vill tillbaka till originalet.
Ert eget hem är fyllt av vackra ting . . .– Totalt överbelamrat om du frågar våra tre barn, ha ha. Vi försökte oss faktiskt på minimalism en gång och tömde tre rum helt, men det gick ju inte. Så mycket vackert kommer i ens väg, och snart var det fullt igen.
