På Landerydsgården, ägd av Folkungagillet, är det dans för daglediga på onsdagseftermiddagar. Då brukar Inger Fridell vara där. Hon är även flitig besökare på Folkungaskolan varannan söndag. På somrarna blir det Ettringstorps loge i Boxholm, och på helgerna... tja, varför inte Brunnsparken i Örebro? Tycker man om att dansa så gör man.
– Det bli väldigt mycket dans, säger Inger. Ett par gånger i veckan, minst.
Många Linköpingsbor känner henne som ledare av olika gympapass på Korpen. Inger Fridell har varit gympaledare i inte mindre än 54 år.
– Det är svårt att sluta, konstaterar Inger.
Född i Vimmerby, Småland, så kom hon till Linköping som sjuttonåring. Hon arbetade först som barnflicka men det var under året på Saab som gympakarriären började. Där fanns före dette tävlingsgymnasten Holger Lindberg som startade en gymnastikgrupp. Han behövde hjälp ibland och bad då Inger. Så hon gick en kurs och på den vägen är det.
Det sägs att det var du som införde discogympa i Linköping?– Ja, det stämmer. Det var på 1980-talet och vi höll till i det rosa huset bredvid domkyrkan. Tidigare stod deltagarna uppställda på rader och så tog alla till exempel fyra steg till vänster och sen fyra steg till höger. Discogympan är inte lika styrd, de som tränar samlas runt ledaren som kanske står i mitten.
Hur viktig är musiken?– Den är jätteviktig! I de pass jag leder nu så spelar jag mycket Elvis och Frank Sinatra. Och ”Torparrock” av Sven-Ingvars är populär att köra kondition till. De äldre vill känna igen musiken.
Inger kör två pass lättgympa som passar för äldre varje vecka. Till Missionskyrkan kommer det ett 60-tal varje tisdag förmiddag, till Åleryd kanske hälften så många. Det är hopplös gympa i ett lugnt tempo, det handlar om rörlighet och övningar för ryggen, benen och låren. Dessutom hoppar hon in som vikarie på andra pass när det behövs. Hon har alltid velat röra på sig.
– Jag sprang alla millopp här i närheten. Sista halvmaran jag sprang var broinvigningen mellan Köpenhamn och Malmö, år 2000.
Har du behövt gympan som kontrast till dina vanliga jobb?–Ja, det var så skönt att gå från jobbet som kartritare till att köra tre gympapass på raken på kvällarna, ett klockan fem, ett klockan sex, och det sista klockan sju. Efter det var jag pigg! Kroppen vill hoppa och skutta.
Just den dag vi är på Landerydsgården är det lite glest på golvet, det brukar vara fler. Mansunderskott för det mesta, men Tomas Andersson kan bjuda upp två kvinnor samtidigt.
– Jag började dansa som 14-åring. Då cyklade jag 2,5 mil till dansen, var där till ett på natten, och sen cyklade jag lika långt hem igen. Det blev sena nätter, minns Tomas, innan han fick en moped.
