Framtiden var utstakad och siktet inställt på universitetsstudier när Pia Dehlin tog studenten från Katedralskolan 1983. Hon ville jobba med utsatta barn och läsa psykologi.
Men först skulle hon och en väninna tågluffa i Europa, som så många gjorde under 1980-talet.
Valencia i Spanien, Marbella, Frankrike, Genua och sen – Florens. Medeltidsstaden känd för sitt kulturarv och blomstrande konstnärsliv. En renässansens och humanismens vagga där upplysningstraditionen hade stor betydelse för stadens vetenskap, konst och arkitektur.
Pia föll pladask. För stadens skönhet, dofterna, gatulivet, klimatet, den sorglösa stämningen, maten, vinet . . . allt.
Och till sin väninna sa hon: ”Här ska jag bo en dag!”
– Jag var här i tio dagar och gick omkring på Florens gator och bara njöt. Det finns en alldeles speciell atmosfär i den här staden som grep tag om mig. Så mycket livskvalité utan att det kostar något.
Pia kom inte hem efter en månad, som planen var. Istället hälsade hon och väninnan på en kompis utanför Cosenza i södra Italien. De försörjde sig på att plocka apelsiner och oliver och med att sitta barnvakt.
– Till sommaren 1984 kom jag hem till Linköping igen, men ville bara tillbaka. Jag jobbade nattskift på Linds bageri för att tjäna ihop så mycket pengar som möjligt.
I maj året därpå bilade hon till Florens. Och blev kvar.
– Jag träffade min dåvarande man, fick två barn och jobbade under många år med att sälja skinnkläder på marknader. Så länge mina föräldrar levde besökte jag ofta Sverige, men numera är det glest med besöken.
Efter en tid flyttade familjen till Empoli och Pia var hemma och tog hand om hem och hushåll.
När Pia var 50 separerade hon och barnens far. Nu lever hon och är sambo med sin nya kärlek, Andrea. Hon har olika småjobb som hundvakt, expedit i en klädaffär och som städerska.
– Jag kommer inte att få någon vidare pension, har egentligen ingen framtida trygghet alls, men jag vet inte, jag oroar mig faktiskt inte. Det löser sig.
Kan du sakna något i Sverige?– Inte nu längre, men förr saknade jag den svenska skogen med sina dofter och svampar.
Och vad saknar du absolut inte?– Fyrkantigheten, det inrutade livet där allt ska planeras och bokas långt i förväg. Här är livet mer spontant och får därför en högre densitet. Jag har aldrig ångrat mitt beslut. Inte för en sekund har jag ångrat mig.