Per Nilsson, arkitekt, som fått försvara förslaget till nybygge i Motala hamn, förstår människors engagemang men istället för att kväsa kritiska synpunkter bör man hälsa diskussionen välkommen. Hans ståndpunkt är klar.

– Målsättningen måste vara att bygga hus, som trots att de är nya, får människor att känna sig trygga, vilket inte utesluter arkitektur, som ibland kan kännas ovan.

– Ibland får jag frågan varför vi inte ritar och bygger hus som de såg ut förr. Men att bygga ”Gamla Linköping” gång på gång känns inte särskilt meningsfullt. Hus ska vara igenkänningsbara, men ändå vara bärare av sin egen tidsanda, förtydligar han. Per går gärna tillbaka i tiden för att ge perspektiv på arkitekturens roll.

– Människor tål ju dåligt både kyla och värme och har därför måst skydda sig mot vädrets makter. Så prosaisk är den tidiga byggnadskonstens historia. Men går vi fram till, låt oss säga renässansen, är det en annan sak. Här blir rollerna mellan konstnär och arkitekt flytande. Michelangelo och Leonardo da Vinci ritade visserligen hus, men det är inte därför de blev odödliga. Som arkitekter var de helt beroende av byggmästare och murarmästare. Gemensamt för dem alla var att de arbetade på beställning. Det var inte fråga om fritt skapande, utan det fanns hela tiden klara gränser för uppdraget. Konst och arkitektur har hela tiden sedan dess följts åt.

Mot modernismen

– När konsten på 1800-talet började söka sig egna vägar vid sidan av det dekorativa och avbildande blev också arkitekturen friare i formerna. Vid förra sekelskiftet avlöste Jugend den tidigare Nationalromantiken för att i sin tur avlösas av 20-talsklassicismen. På 30-talet blev det sociala engagemanget tydligare och Funktionalismen gjordes till ideal och har sedan dess haft ett stort inflytande ända in i våra dagar, berättar Per.

På frågan om byggnadsverk som utmärker sig nämner Per föga förvånande industrilandskapet i Norrköping, men inte bara utifrån att det kunnat bevaras, utan också för hur det kunnat moderniseras och nyligen givits ett stimulerande tillskott i form av bostäder med minst sagt djärv arkitektur.

– Det här är att gott exempel på hur tradition möter förnyelse, säger Per. Ett annat exempel är sporthallen i Linköping från 50-talet, som trots sin stora volym har en lätthet i den arkitektoniska utformningen, som bara kan sammanfattas som elegant.

Debattera mera

Vi har fört vårt samtal över en kopp kaffe i Linköpings Stadsbibliotek och Per nämner Länsstyrelsens låga, långa byggnad som ytterligare exempel på god arkitektur. Denna gång från 70-talet, som ”på ett imponerande sätt underordnar sig kringbebyggelsen med Slott och Domkyrka.” Det är ofrånkomligt att också komma in på en tredje byggnad, också granne med Länsstyrelsen, nämligen Linköpings ”nya” bibliotek som stod färdigt 2002, fyra år efter den ödeläggande branden. Per var involverad i programarbetet för den nya byggnaden och vittnar om en stundtals kaotisk process, som bara ett år efter branden ledde fram till att en vinnare kunde utses, i den arkitekturtävling som utlysts bara några månader tidigare. Johan Nyréns förslag ”Vända sida” vann.

– Kanske det mest udda av förslagen, som frankt vände ryggen åt Stora Torget och innerstaden och förlade entrén i rakt motsatt riktning, berättar Per. Juryn kunde först inte ena sig om något av förslagen, men då bad jag var och en, att under fem minuter beskriva för och nackdelar med de olika förslagen och sedan föreslå ett. Det märkliga var att alla då fastnade för Johan Nyréns förslag. Jag tar det som intäkt för att arkitektur inte bara kan diskuteras, utan också bör diskuteras, avslutar Per Nilsson och hälsar dagens debatt om god och dålig arkitektur välkommen.