SÄ Rolf hörde av sig till Katarina HÄgfeldt-Collin pÄ Ronald McDonald hus.
â Hon googlade mig och stĂ€mde möte. Jag berĂ€ttade att jag ville jobba praktiskt efter att ha suttit pĂ„ hĂ€cken i sĂ„ mĂ„nga Ă„r. SĂ„ nu klipper jag grĂ€set, lagar och underhĂ„ller saker, gör grovjobbet helt enkelt. Livet har varit vĂ€nligt mot mig, jag vill ge tillbaka till samhĂ€llet vad samhĂ€llet gett mig.
PÄ Ronald McDonaldhus vistas svÄrt sjuka barn och deras familjer i en miljö som ska vara sÄ hemlik som möjligt. Varken personal eller volontÀrer ska engagera sig i det medicinska.
â Jag sĂ€ger att jag Ă€r Roffe, och berĂ€ttar vad jag gör. Sen kanske de vill prova pĂ„ nĂ„got sjĂ€lva. Om de fĂ„r anvĂ€nda en skruvdragare sĂ„ kan det göra hela deras dag. Det Ă€r mĂ„nga barn hĂ€r som inte mĂ„r bra, som Ă€r bleka. Det Ă€r mycket cancer. Men jag försöker att bortse frĂ„n sjukdomen och se mĂ€nniskan.
Rolf Eklund Ă€r uppvuxen i VĂ€sterĂ„s. Han utbildade sig pĂ„ Handelsgymnasiet och startade bolag med klasskamraterna, ett bolag som snart blev uppköpt. Under en tid i Stockholm lĂ€ste han pĂ„ kvĂ€llstid (âjag ville inte ta lĂ„nâ) och vĂ€xte pĂ„ dĂ„varande företaget. PĂ„ 1980-talet blev han erbjuden en chefstjĂ€nst i Linköping pĂ„ Industridata. Efter en tid fick han köpa ut det frĂ„n ASEA.
â Jag fick ansvar för 35 medarbetare, tur att jag var ung och oförstĂ„ende!
Han beskriver sig sjÀlv som mycket intresserad av mÀnniskor, egenskaper som kom vÀl till pass nÀr han jobbade som coach för att matcha ihop rÀtt person med rÀtt arbetsplats.
â Jag drev coachingföretag för att hjĂ€lpa tjejer och killar att fĂ„ sina utbildningar validerade. Jag Ă„kte runt och Âintervjuade folk för region Ăstergötland.
Rolf berÀttar om killen frÄn Mellanöstern som suttit hÄglös i flera Är, men som kom igÄng som programmerare och nu förestÄr ett företag i Motala. Men det kunde ocksÄ bli fel Ät andra hÄllet; som killen som sa att han var byggjobbare men bara hade dragit en skottkÀrra med cement. Han fick beskedet av Rolf att det inte dög pÄ svensk arbetsmarknad.
â Min fru Lena sĂ€ger att jag Ă€r vĂ€ldigt rak, kanske till och med brutal ibland nĂ€r jag sĂ€ger âsĂ„ hĂ€r Ă€r detâ. Men min erfarenhet Ă€r att mĂ€nniskor sedan tackat mig för att jag hjĂ€lpt dem. Till exempel nĂ€r jag sa till en anstĂ€lld att han inte fick representera oss i Stockholm som han sĂ„g ut. Han fick gĂ„ till NorĂ©n Englunds klĂ€dekipering och skaffa bĂ€ttre klĂ€der. Kollegan i receptionen kĂ€nde inte igen honom nĂ€r han kom tillbaka i vit skjorta och kostym! Ă ratal senare var han chef pĂ„ ett företag och ringde mig och tackade för att han kommit vidare.
Varför tycker du sĂ„ mycket om mĂ€nniskor?â Jaa du. Jag tror att det Ă€r att jag ser möjligheter i alla mĂ€nniskor. Alla har nĂ„got gott â Ă€ven om man kan fĂ„ leta lĂ€nge hos vissa. Jag vill fĂ„ den goda delen att vĂ€xa.
Och sĂ„ var det historien om hur du trĂ€ffade Lena...â Jag svarade pĂ„ hennes kontaktannons i tidningen. Vi skrev brev fram och tillbaka via tidningen, jag skickade kort men bad inte om nĂ„got pĂ„ henne. Sen stĂ€mde vi trĂ€ff pĂ„ Stora torget en söndag, hon skulle ha en rĂ€vskinnspĂ€ls pĂ„ sig sĂ„ att jag skulle kĂ€nna igen henne. Men torget var ju folktomt sĂ„ jag sĂ„g den dĂ€r rĂ€vskinnspĂ€lsen komma gĂ„ende pĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll... Vi har varit gifta i 22 Ă„r nu.