Vi har tidigare berättat om Abbas från Afghanistan, som kom till Sverige vårvintern 2015. Samma år han fyllde 16. Trots att hans pappa mördades av talibanerna och hans mamma inte längre är i livet, fick han inte stanna. Hans juridiska ombud har gång på överklagat beslut och anfört verkställighetshinder för att hindra en utvisning. Under den processen har Abbas blivit troende. Han har hittat både familj och vänner i Missionskyrkan i Linköping och det var också där han döptes i juni 2017.

21 februari togs Abbas av polisen i Linköping. Sedan dess har han suttit i förvar på flera ställen. Sedan en tid tillbaka sitter han i Märsta, därifrån deporteras de flesta. Abbas och jag har pratat med varandra i telefon flera gånger. Men nu ska vi ses.

Byggnaden vi kommer till är en låg tegelbyggnad i det som verkar vara ett industriområde. Ingenstans utomhus, såvitt jag kan se, framgår det vilken typ av verksamhet som finns här. På entrédörrarna blir man ändå upplyst om att området är kamerabevakat.

Vi har kommit till Migrationsverket förvar på Maskingatan i Märsta, eller Arlandastad som gps:en hävdar. På fem avdelningar, varav en är för kvinnor, sitter människor i väntan på en nära förestående utvisning.

En del vill resa tillbaka, medan andra i likhet med Abbas inte vill det.

I receptionen får vi visa legitimation. När de två vakterna kommer för att hämta oss får vi grönt ljus för kaffetermosen och bullarna.

Det görs med en vänlig kommentar om att man helst ser att saker ska komma i obrutna förpackningar. Men bullarna ser lika oskyldiga ut som de är, så det får passera.

I en smal korridor står en tredje person utanför "vårt" besöksrum och vi får en genomgång om hur vi ska göra om vi vill komma ut.

– Ni trycker bara här. Även om vi inte kommer direkt så behöver ni inte oroa er, vi ser er hela tiden här i korridoren, säger en av vakterna.

Det här är så långt besökare kommer. Till avdelningen får ingen följa med.

Besöksrummet är litet, väggarna är vita. En tvåsitssoffa med blått konstläder, en fåtölj i samma stil, en stol med träsits och metallben, ett vitt bord med metallben, en blå matta och en papperskorg finns i rummet. Det är allt. Långt ifrån mysigt, men inte heller skräckinjagande. Ordet officiellt beskriver det rätt så väl.

Abbas Alavis har en t-shirt med blåbärstryck. En present från en vän i missionsförsamlingen i Linköping. På huvudet sitter den keps han oftast har på sig och som jag sett på kort. Tyget på jeansen är trasigt vid knäna, precis på samma sätt som man kan se på vilken tonåring som helst.

Men Abbas Alavi är inte längre tonåring, han fyllde 20 i våras. En födelsedag han inte kunde fira i frihet. Sedan polisen tog honom har han flyttats runt mellan förvaren i Åstorp, Gävle och nu Märsta. Det har blivit många dagar – visserligen inte bakom galler – men bakom stängda dörrar, med ytterst liten möjlighet att ägna sig åt något av det som annars fyller vanliga människors vardag.

På förvaret städar man sitt rum och tvättar sina kläder. Det är allt som krävs.

Abbas tränar en del, det gillar han. Det är också därför han siktar på att bli att utbilda sig till brandman när han gått ut vård- och omsorgsprogrammet på Birgittaskolan.

Om han nu får möjlighet att fortsätta sina studier, vill säga.

Abbas ger ett allvarligt intryck. På bra svenska svarar han på frågor. Ler lite ibland. Han blir ivrig när jag ställer den – förstår jag – dumma frågan om de kan åka i väg och bada någon gång.

– Nej, aldrig. Men det skulle jag verkligen vilja. Jag älskar att bada, säger han och skiner upp.

Något utebad är det inte tal om, inte så mycket annat heller. Tillvaron på förvaret är enahanda. Den ena dagen är den andra lik. Hur det ser ut utanför förvarets väggar spelar egentligen inte så stor roll. Utevistelsen är begränsad till en och en halvtimme. Men då kan det bli lite fotboll, ett av Abbas största intressen. I Linköping var han medlem i Malmslätts fotbollsklubb där han spelade högerback.

Så hur får du dagarna att gå?

– Jag gör inte så mycket, sitter mest vid datorn, säger han.

Någon frukost var det längesedan han åt, han brukar vakna lagom till lunchen. Sedan slår han ihjäl timmarna med att sitta vid dator och – som sagt – gå ut en stund.

– Jag sitter i fängelse trots att jag inte gjort något, konstaterar han.

Han är orolig över att hans svenska ska försämras. I förvaret pratar han ingen svenska alls. Han skulle förstås kunna prata med vakterna, men trots att han vet att det inte är så, så blir ju vakterna lite av "fiender". Han ler lite generat.

Hans psykiska tillstånd är inget vidare. Ovissheten och månaderna i förvaret, har tärt på honom. I ärlighetens namn har tanken på att bara ge upp och åka tillbaka till Afghanistan föresvävat honom. Vem vill tillbringa sitt liv instängd?

– Man vill vara fri, blir jag dödad ja, det var väl så mitt liv blev, säger han och rycker uppgivet på axlarna.

Men nej, han vill inte ge upp och han säger att ett liv i Afghanistan inte finns för en person med hans bakgrund.

– Det är dåligt att vara kristen i Afghanistan och det är dåligt att vara hazar i Afghanistan. Tänk då att du är både kristen och hazar...

Han avslutar inte meningen som blir hängande i luften.

Nu väntar han på myndigheternas besked. Han vet att Afghanistan har vägrat att ta emot honom, men vilka samtal som pågår mellan hans hemland och Sverige vet han inte. Till besked kommer, sitter han där han sitter. Två månader i taget kan han hållas, och som längst i ett år. Varje dygn kostar 3 790 kronor. På ett år blir det nästan 1,4 miljoner kronor.

Men Abbas har stöd. Vänner hör av sig och hälsar på. Församlingen ber för honom och så har han sin tro. Men tron har verkligen prövats under månaderna i förvaret.

Finns verkligen Gud, när det blir så här? Har jag någon roll i tron, har han frågat sig.

När han flydde mot Europa vintern 2015, hade han inte en aning om att det fanns andra religioner är islam. En snäll präst i Grekland gjorde att han fick upp ögonen för något som hette kristendom. Men det var inget han funderade särskilt mycket på. I Linköping var han i Skäggetorpskyrkan ibland för att få hjälp med läxor och lite annat. Det var när han efter sin 18-årsdag flyttade hem till en kristen familj som intresset väcktes på allvar. Ett intresse som så småningom slutade med ett dop.

Ett beslut som han är rädd ska kosta honom livet i hans eget land.