Karl Ivar Hilding Lindqvist

Dessa utnyttjas inte minst på sommaren, då besökarna också kan sitta utomhus och dricka kaffe och äta våfflor.
Nu är det vinter och snön täcker innergården, men inne i huset råder full aktivitet, både i vävstugan en trappa upp och i snickarboden på bottenvåningen.

Träskallarna
De är åtta till antalet, varken fler eller färre och det beror på att det finns plats för just åtta snickarbänkar där de håller till. Alla är numera pensionärer och har alltså lämnat allt av yrkeskarriär och statusjakt bakom sig. Här förenas man nu i glädjen över att kunna utnyttja sina händer, att få såga, hyvla, svarva och tälja.
En av bänkarna står tom, det gjorde den förra veckan också. Gunnar har varit litet krasslig på sista tiden och Tomas ringer för att höra hur han mår.
- Jodå, det verkar okey. Han kommer nästa vecka, meddelar Tomas.
Här träffas man varje fredag efter lunch och slöjdar sedan hela eftermiddagen, med avbrott för kaffe. Varje vecka är det någon som har med sig kaffebröd. Den här gången är det Per-Anders tur och det är litet extra festligt.
- Det blev över när vi firade ett barnbarn, förklarar han och tillägger, att han fått hjälp med att baka. Även om alla har sina individuella projekt, har man enats om att tillsammans också tillverka ett schackspel. Några gör bönder, andra torn och löpare och några kung och drottning. På frågan om när det blir färdigt, svarar Karl-Johan, samtidigt som han ler.
- Ja, se det var en bra fråga.

Varsin egen historia
Intresset för att slöjda och snickra har de gemensamt sedan barndomen, även om yrkesvägarna blivit väldigt olika. Här finna bland annat en tidigare professor från universitetet, två konstruktörer från SAAB och en tågklarerare. Karl Ivar Hilding Lindqvist är äldst med sina 98 år och under kafferasten berättar han mer om sig själv och ett Sverige för länge sedan.
- Jag lärde mig slöjda i folkskolan. Jag gick i en varannandagsskola och en gång i veckan hade kantorn slöjdlektion. Jag fick högsta betyg. Sedan läste jag på handelsskola och fick arbete som handelsbiträde, men blev uppsagd. Det var svåra tider och ont om jobb, så jag sökte värvning. Det var i Eksjö och vi exercerade på Ränna slätt, men eftersom jag hade tagit körkort fick jag bli ordonnans och köra officerare.
- Vid min första körning skulle jag hämta översten och hans adjutant, en löjtnant och jag var så nervös att jag skakade. Det såg löjtnanten och han sade till mig: Lindqvist sätter sig i baksätet, så kör jag.
-Så småningom blev jag ansvarig för körkortsutbildningen på regementet och jag lyckades komma över ett mindre parti instruktionsböcker i hur man kör bil, som jag delade ut till mina elever. 1937 tog jag trafikkort och det har jag haft fram till för fem år sedan, då Trafikverket hörde av sig och krävde nya prov om jag ville behålla det, men jag avstod.