– Första våningen, fast två trappor, hälsar Anna Almefalk i porttelefonens högtalare.
Vinden blåser kallt och det snöar lätt där vi står vid det gulbeiga huset på Djurgårdsgatan i centrala Linköping och väntar på att bli insläppta.
Exteriört är det gamla sekelskifteshuset för all del ganska pampigt men sticker inte ut. Invändigt visar sig känslan vara helt annorlunda.
Vi stampar av skorna i hallen och fortsätter rakt in i en genomtänkt och annorlunda lägenhet som känns varm och välkomnande.
”Wow” är första intrycket. Kort och gott.
Takhöjden är närmare tre meter med höga, djupa fönster och gammaldags sektionsradiatorer under. Ögonen faller först på en stor vacker mörkbrun bokhylla som sträcker sig från golv till tak på kortväggen i vardagsrumsdelen. Den går ton i ton med det fina gamla soffbordet och bryter samtidigt mot de ljusa sofforna. Sen dras blicken till köket med pärlgrå inredning som ser ut att vara platsbyggd.
Det är knappt att vi vet var vi ska börja. Så vi startar med ett säkert kort – kaffe.
Simon och Anna dukar fram kladdkaka och muffins och berättar samtidigt hur de har förvandlat den vackra trerummaren till ett boende i deras smak, inredd i klassisk stil i lugn färgskala – långt ifrån hur det såg ut när paret klev innanför dörren för första gången.
– Vi hade en bostadsrätt på Klostergatan som vi renoverade och sålde, men vi hittade inte den perfekta lägenheten att flytta till, säger Simon. Vi tittade på jättemånga men ingen av dem hade potential. Till slut blev vi tvungna att flytta förstås och den här dök upp samma vecka som vi skulle lämna Klostergatan.
– Känslan här var egentligen inte så jättebra, fortsätter Anna. Men den var ”potentialbra” och vi kände att den skulle kunna bli något.
På plussidan fanns takhöjden, elementen och framförallt att själva huset är från början av 1900-talet.
– Känslan i huset är viktigare än i själva lägenheten för vi vill i alla fall göra om så som vi vill ha det, säger Anna.
På minussidan noterades bland annat ett gulorange laminatgolv och ett badrum som kändes allt för trångt.
Potentialbra, som Anna säger, är gott nog och räcker för att hennes visioner och idéer ska ticka igång.
– Simon är snickare, förklarar hon.
– Det betyder att Anna har idéerna och att jag talar om ifall de är möjliga att genomföra eller inte, fortsätter han.
Det mesta verkar dock möjligt för lägenheten är renoverad från golv till tak i alla rum.
Laminatgolvet åkte ut fortare än kvickt och som en glad överraskning fanns där under en oskadad fiskbensparkett i vardagsrumsdelen.
– Jag var säker på att den skulle vara utsliten eftersom man valt att lägga ett annat golv ovanpå, men den var felfri, säger Simon.
I köksdelen lade han in ett massivt trägolv med dubbla friser mot väggarna för att skapa ett mer genuint uttryck, och strök sedan hela golvet med en olja med mörk pigment för att få en helhet i vardagsrummet och köket.
Köksinredningen byttes ut mot ett kök från Marbodal. Eftersom det är detaljerna som gör helhetsintrycket fick Simon bygga om hela inredningen för att inte skåpet som döljer fläktkåpan skulle sticka ut. Ingen kan ana att luckan ovanför spisen går att lyfta bort och att det bara är rör innanför, liksom bakom dörrarna i hela övre skåpraden.
– Vi fick inte byta fläktsystem för bostadsrättsföreningen, och luckan fick inte sticka ut för Anna, så det var bara att bygga om, säger han.
Köksbänkarna har Simon tillverkat själv av ekplankor.
Att köpa färdiga ...?– Nej, nej, det är otroligt stor skillnad, säger han. De här skivorna är unika med kvistar och till och med lite bark kvar på något ställe.
Vi fortsätter in under de tre valven till ett utrymme som tjänar som matsal. Det är smalt, med bara en inbyggd bokhylla i ena väggen, men tack vare att Simon har byggt ett långt men ganska smalt bord finns här plats för många att äta middag.
Näst ut är sovrummet. Här vilar lugnet, det har Anna sett till. Hon har målat väggarna mörkt, mörkt midnattsblå med matt färg som inte reflekterar något ljus alls.
– Extra ultramatt finns det nog kanske inget som heter, men så matt är den i alla fall, säger hon. Jag ville åt den dova känslan.
Med mörkläggningsgardiner på skenor för fönstren, en hög mjuk sänggavel och gott om kuddar i dubbelsängen är det som att komma in i ett bättre hotellrum.
Lilla Cleos rum ligger vägg i vägg och går helt i grått. Anna har målat in en stor garderob, några hyllor, golvlisterna och dörrfodren i samma lugna färg. Till det ett enstavigt ekgolv och puderrosa gardiner – här är lätt att trivas.
Lätt att trivas ja, det är en sammanfattning som får gälla hela lägenheten. Men trots att Simon och Anna bara har bott här i drygt två år och att de gjort om precis alla ytskikt, all el och alla golv samt byggt ut badrummet så funderar de på att dra vidare.
– Vi är egentligen inga stadsmänniskor, vi längtar ut på landet, säger Anna.
Drömmen är att bygga ett hus själva förstås. Och planen för hur alla kriterier ska uppnås är klar.
Det blir högt till tak i alla rum, det är lätt att räkna ut. Men sekelskiftet då?
– Jag har redan börjat titta på ekplank som ska ligga och torka i många år så att de får karaktär. Helt enkelt så att vi kan bygga ett nytt hus som ser gammalt ut, säger Simon.
