Hur har hon kunnat överleva med förståndet i behåll och hur har hon kunnat hålla kamplusten vid liv? Var hämtar hon sina krafter ifrån?
Det går inte att undvika att känna en stark beundran för hur hon har kunnat kämpa i alla dessa år mot myndigheternas felaktiga hantering, läkares missbedömningar, läkemedelsbranschens lomhördhet och inte minst en viss klantighet från det så kallade rättssamhället.
Historien om Elisabeth Baf är alltför komplicerad och innehåller så pass många övergrepp i rättssak samt har en alltför stor principiell betydelse för att den kan avhandlas i endast en artikel. Men det börjar den 23 februari 2000 när Elisabeth Bafs bostad börjar brinna. Elisabeth överlever med nöd och näppe tack vare att grannarna larmar räddningstjänst. Elisabeth får svåra brännskador och problem med andningen.Hon blir inlagd på Vrinnevisjukhuset och får nästan direkt färdas till Karolinska för behandling i tryckkammare och respirator. På Karolinska råkar hon ut för ett bakterieangrepp, stafylokocker, ordineras flera olika läkemedel och sedan färd tillbaka till Vrinnevisjukhuset. En tid senare senare blir hon inskriven för tvångsvård på psykiatriska kliniken.
Elisabeth Baf blir i första läget skäligen misstänkt för mordbrand och ett byråkratiskt maskineri utan like sätter igång allt ifrån polis till sociala myndigheten, landsting och så vidare. Relativt snart avskrivs dock misstanke om brott men det hela slutar inte med detta.
Bakgrunden till Elisabeths problem är att tidigare medicinering har baserats på, vad som det visar sig senare, en felaktig diagnos. Hon har före branden fått recept och ordination mot både epilepsi och lågt blodtryck. Konsekvenserna av den felaktigt ordinerade medicinering leder till biverkningar och ett beteende som gör att grannarna kontaktar polisen efter att Elisabeth har uppträtt störande. Redan den 8 februari 2000 och fram till den olycksdigra branddagen 23 februari har polisen och sjukvården känt till att Elisabeth Baf inte mår särdeles bra. Men här har inte någon adekvat handling satts in trots att man känt till problemen.
Dagen efter lägenhetsbranden blir Elisabeth vräkt av sin hyresvärd och står på bar backe till dess att hon till nöds kan flytta in i sin sons lägenhet. Tiden efter utskrivningen från vårdapparaten blir sedan en kamp för upprättelse gentemot myndigheter, landstinget och läkemedelsindustrin. Det har inte i första hand varit fråga om pengar och skadestånd. Det har ej heller varit enbart en kamp för att få ut rättmätiga försäkringspengar. Det har mer handlat om upprättelse och kanske också för att medverka till att andra inte ska råka lika illa ut som hon har gjort.
Den första advokaten hon anlitade misslyckades att föra saken till en prövning men Elisabeth Baf ger inte upp. Kampen fortsätter nu med förnyad kraft och försöken att få en ny advokat att ta åt sig den rättsliga proceduren.
- Jag kan inte svara var jag får mina krafter ifrån men jag till min sista stund kämpa för att få rätt. Det som jag har blivit utsatt för vill jag inte att någon annan ska behöva få uppleva, säger Elisabeth Baf och jobbar enträget vidare mot myndigheter, försäkringsbolag och vårdapparaten.